I dag kom det första nyhetsbrevet från Yara, för säsongen, ett säkert vårtecken. Dagens information handlar om kvävegödsling till höstgrödorna. Yara skriver att hösten 2015 ser ut att ha medfört stora skillnader i kväveupptag; allt från fält med små plantor med stora radavstånd till fält med mycket kraftiga, heltäckande bestånd. Normalt bör vi lägga ca 160 till 180 kg N på våren till raps, men i de allra frodigaste bestånden kan det räcka med ca 100-120 kg N med bibehållen skördepotential. Raps som såddes sent och som utvecklats dåligt under hösten, har i stället ett något högre behov av kväve än normalbeståndet. Om man har bestämt grödans kväveupptag på hösten enligt Svensk Raps vägningsmetod beräknar man kvävegivan enligt denna.

En delad giva till raps är att föredra om det är praktiskt möjligt. Då läggs ca 50% i varje giva. Första givan läggs så snart vi får köra efter den 29 februari och då fälten bär. I fält som har en tidig utveckling kan andra givan sannolikt läggas i slutet av mars i de sydligaste delarna av landet och början av april längre norrut. Glöm inte svavel! För vart 5:e kilo kväve behöver rapsen 1 kilo svavel, dvs N:S-kvot 5:1. YaraMila Raps till täcker förutom N, P, K och Mg även svavel- och borbehovet. Om P och K inte behövs, kan i stället Sulfan användas. Sulfan innehåller tillräckligt med svavel för oljeväxter. Mer att läsa om gödsling av raps hittar du i länken längs ner på sidan. När det gäller höstspannmål resonerar Yara så här:

Bestånden denna vår är mycket varierande. Det finns mycket frodiga bestånd som såddes och kom upp tidigt och hade möjlighet att växa ända fram till nyåret. Det finns andra bestånd som såddes på torra lerjordar i början av oktober, men som inte kom upp förrän i mitten av november efter regn och som inte har bestockats alls..

Höstvete
Vid riktigt höga skördenivåer, 11 ton höstvete per hektar, bortförs ca 180 – 190 kg N/ha enbart i kärnan. Dessutom behöver grödan naturligtvis även kväve för att bygga upp rötter, strå och blad, kväve som inte fullt ut kan flyttas till kärnan. För att nå 11 ton/ha behöver det totala kväveupptaget vara i storleksordningen 270 – 300 kg N/ha. En del av kvävet kommer naturligtvis från mineraliseringen, men resterande del måste tillföras genom gödsling.

Bidraget från gödslingen behöver oftast vara mellan ca 200-250 kg N/ha, beroende på hur mycket som mineraliseras från marken. Vid så höga nivåer som 11 ton/ha kan vi inte lägga allt kväve som tidig giva och huvudgiva. Trots att många av våra sorter nu är tämligen stråstyva, klarar inte grödan att ta upp så stora mängder utan att riskera att bli alltför frodig och med för många ax och liggsäd som resultat. Vi måste alltså planera för en senare komplettering.

Ju tidigare vi lägger kvävet, desto sämre blir kväveeffektiviteten. En större andel kommer att byggas in i annan biomassa än kärna och allt kan inte translokeras till kärnan. Vid höga skördenivåer måste vi räkna med att lägga en del av kvävet sent, d.v.s. ända fram mot axgång, dels för att minska risken för liggsäd, dels för att hela skördepotentialen ska kunna utnyttjas. Det är också betydligt enklare att bedöma skördepotentialen och gödslingsbehovet längre fram under grödans utveckling.

Av senare års försök i Sverige och i våra grannländer har vi lärt oss att en tidig giva inte bör ges om skottantalet är ca 900 skott/m² eller mer (ett utvecklat skott har 3 blad eller mer). När denna gräns passeras har vi inte mer att hämta när det gäller optimalt antal ax. Tidigt kväve ger då enbart en ökad risk för liggsäd.

Under skottreduktionsfasen (se bild på vetets utveckling ovan), som startar mellan stadium 30 och 31, måste det finnas gott om tillgängligt kväve till stråskjutningen för att inte antalet skott ska reduceras. Men detta kväve – huvudgivan – ska inte läggas alltför tidigt.

Just nu har vi vintertemperaturer i större delen av landet och det är omöjligt att exakt förutspå när stråskjutningen börjar, men sannolikt blir det runt mitten av april i Skåne och i slutet av april i norra Götaland och Svealand. Det innebär att höstvetet behöver ha god tillgång till kväve från mitten av april, dvs att huvudgivan skall vara tillgänglig för grödan då. Hälften av grödans totala kvävebehov ska tas upp under ca 4 veckor under stråskjutningen. Endast 25% tas upp före stråskjutning och ca 25% från axgång och framåt.

Om man inte vill räkna skottantalet i fält, så sammanfaller 900 skott ganska väl med att plantorna har 3 välutvecklade skott per planta eller mer, inklusive huvudskottet (ca 300 plantor/m² x 3 skott = 900 skott/m²).

I bestånd där plantorna är sent sådda och bara har upp till 2 välutvecklade skott inkl. huvudskottet, kan man lägga en tidig kvävegiva för att gynna utvecklingen av skott som kan gå fram till ax. Om det är upptorkat och fina förhållanden kan man lägga ca 40-50 kg N när tillväxten startar. Det handlar då om en ren försäkring för att inte få alltför lite kväve i beståndet senare inför stråskjutningen, om det skulle bli torrt efter nästa giva. Det viktigaste är inte att maximalt antal skott anläggs, utan att rätt antal skott blir kvar efter reduktionen under stråskjutning (se bilden).

Mycket kväve tidigt i grödans utveckling innebär också ökad risk för denitrifikationsförluster eftersom kvävet ligger i marken under lång tid innan grödan behöver ta upp det. Vid mycket regn riskerar det därför att denitrifieras. Detta hände i vissa områden i fjol och resulterade i ett större behov av kväve senare under säsongen.

Viktigast när det gäller kvävestrategi i vete är att tillräcklig kvävemängd finns tillgänglig i begynnande stråskjutning och inte minst att man klarar att lägga rätt total kvävemängd för det enskilda fältet det enskilda året.

Höstråg och rågvete samt höstkorn
Tyvärr diskuteras sällan gödslingen av höstsäd vid sidan om höstvete. Därför har vi inte så stor kunskap om optimala beståndsutseenden. Principerna är dock desamma, dvs att huvudgivan skall vara tillgänglig till grödans stråskjutning. Rågen når DC 30 ca 2-3 veckor före vetet och höstkornet ca 1-2 veckor före. Detta ger en indikation om när kvävet skall läggas.