Forskare vid SLU har beräknat hur klimatavtrycket påverkas om en del av vallfodret i dikornas vinterfoder byts ut mot halm på en gård i Götalands skogsbygd. Förändringen påverkade inte klimatavtrycket från köttet eller gården i någon större grad.

Däremot skulle marker som i dag används som slåttervall i stället kunna användas för bete eller spannmål och samtidigt öka intresset för att restaurera naturbetesmark.
Det är Nina Nordh på Greppa Näringen som sammanfattat beräkningen från SLU och fortsätter så här:
Att blanda in halm i fodret till dikorna under dräktigheten kan minska överutfodring av energi och protein under stallperioden innan kalvningen. Som en del av forskningsprogrammet Mistra Food Futures har forskare vid SLU undersökt om en sådan förändring av vinterfodret också skulle kunna minska utsläppen av växthusgaser från köttproduktionen.

Klimatavtrycket beräknades för tre olika scenarier:
Referenssystem: integrerad dikalvsproduktion där dikorna och kalvarna går på bete 5,5 månader och äter vallfoder och mineralfoder under vintern
Halmsystem–vete: samma som referenssystemet men vinterfodret för dikorna var 54 procent vallfoder och 46 procent halm
Halmsystem–betesmark: samma som referenssystemet men vinterfodret för dikorna var 54 procent vallfoder och 46 procent halm.
Beräkningarna utgår från en besättning med trettio kor i Götalands skogsbygd och visar att klimatavtrycket för nötköttet och gården som helhet totalt sett inte skulle påverkas i någon större utsträckning om en del av dikornas vinterfoder utgörs av halm i stället för vallfoder. Utsläppen dominerades av utsläpp av metan från fodersmältningen, vilket skattades till ungefär 70 procent av utsläppen oavsett om vall eller halm var huvudfödan under stallperioden innan kalvning.

Klimatpåverkan från foderproduktionen var något mindre när dikorna utfodrades med halm, men å andra sidan var utsläppen från gödselhanteringen något högre. I analysen inkluderades tillverkning och transport av insatsvaror, det vill säga mineralgödsel, diesel, eldningsolja, el för torkning och foder, foderproduktion på gården, djurens metanutsläpp, energianvändning i stallar och gödselhantering.

– Det som är intressant från ett systemperspektiv är att användningen av biprodukter från jordbruket, i det här fallet halm, inte alltid leder till en klimatvinst om man räknar med indirekta effekter. Genom att använda biprodukter, antingen som foder i det här fallet eller som mat, kan dock mer mat produceras från samma mark, kommenterar Elin Röös studiens resultat.
Hon forskar om hållbar matproduktion och är en av de forskare som deltagit i studien.

I halmsystemen krävs det mer betesmark eftersom dikorna äter mer på betet. Genom att gården inte behöver odla lika mycket vall för kornas vinterfoder skulle i stället en del av marken kunna användas för bete. För alternativet halmfoder-betesmark antas den mark som ”frigörs” från foderodling bli ny permanent betesmark. Även för systemet halmfoder-vete behöver ny betesmark tas i anspråk. Forskarna tar i rapporten upp att naturbetesmark i så fall skulle kunna återskapas, men eftersom den mesta av den historiskt hävdade betesmarken nu är beskogad skulle avskogningen i så fall leda till utsläpp av växthusgaser. Om utsläpp från eventuell avskogning räknades in i analysen för halmutfodring blev det högre klimatavtryck per kilogram kött på kortare sikt, men om växthusgasutsläppen efter avverkning beräknades utslaget på hundra år, blev skillnaden liten.

– Vi behöver mer naturbetesmark eftersom det är en livsmiljö för många hotade växter och insekter. Om förändringar i dikornas vinterfoder skulle leda till mer naturbetesmark är det positivt för den biologiska mångfalden och det kan dessutom vara bra för ekonomin att inte överutfodra dikorna innan kalvning. Som alltid beror utfallet på de lokala förhållandena, till exempel måste det ju finnas tillgång till halm, säger Elin Röös.