I Sverige kan cirka 16 procent av jordbrukets utsläpp av klimatgaser kompenseras genom ökad kolinlagring i jordbruksmark men i Italien bara 0,3 procent. Det framkommer i en ny rapport där även olika sätt att betala för ökad kolinlagring jämförs.

AgriFood i Lund, som är en samarbetsform mellan Lunds universitet och SLU, har publicerat en rapport där de belyser möjligheter och svårigheter med att lagra in kol i jordbruksmark och att betala för det. Forskarna noterar ett ökat intresse hos företag att köpa lokala kolkrediter eftersom det har rests frågetecken med kompensatoriska åtgärder som görs långt bort i andra världsdelar.
Rapporten har publicerats av Marcus Hoffmann via Greppa Näringen.

Där nämns att det är flera utmaningar
I Europa finns redan många exempel på mer eller mindre kommersiella lösningar där lantbrukare gör åtgärder för ökad kolinlagring och får betalt för dem. Kolinlagring kan vara effektivt men det finns många hinder med att mark och jordbruk är komplexa system. För lantbrukarna handlar det inte bara om en rimlig betalning utan om att de aktuella åtgärderna inte ska minska skördarna eller att de bör tillföra fler nyttor än kolinlagring och helst inte innebära en ökad administration. En annan utmaning är att försäkra sig om att den eventuellt ökade kolhalten blir varaktig och inte ger upphov till ökade utsläpp av växthusgaser genom ändrad odling. Forskarna beskriver också orättvisor där lantbrukare som har exploaterat sina jordar och skapat en låg mullhalt har lättare för att öka den och få betalt för kolinlagring jämfört med de som bibehållit sin kolhalt och har svårare att öka den.

Potentialen skiljer mellan länder
I rapporten återger Agrifood en tidigare internationell jämförelse från 2021 där det samlat går att se hur länder i Europa beräknar potentialen med kolinlagring som metod att kompensera för årliga klimatgasutsläpp från odling och djurhållning. Eftersom varje land har sin egen metod kan länderna inte jämföras enkelt men sammanställningen indikerar storleksordningar. Spännvidden är från 0,3 procent (Italien) till 27 procent (Estland och Frankrike) och för Sverige anges 16 procent. Det är mycket slående hur olika länderna ser på vilka odlingsmetoder som ska leda till kolinlagring. I Estland anges att allt ska åstadkommas med reducerad jordbearbetning. I Norge anges bara biokol som metod. För Sverige tas vall och mellangröda upp som åtgärder som bidrar till inlagring.

Internationella exempel
I rapporten beskrivs tre exempel på hur lantbrukare gör åtgärder för ökad kolinlagring i projekt. För Sverige tas Svensk kolinlagring upp som är exempel, För Finland är det mejeriet Valios arbete att göra mejerivärdekedjan klimatneutral. Som tredje exempel finns Windpark Krammer i Nederländerna. Den klimatpåverkan som även finns från en vindkraftspark vill energiföretaget kompensera lokalt. För det samarbetar de med bondeorganisationen i Nederländerna som har rollen som mellanhand mellan köpare (vindkraftverket) och säljare av kolkrediter (lantbrukare). De 15 lantbrukarna som ingår i samarbetet gör var och en tre åtgärder. De ersätts i en hybridmodell där 70 procent av ersättningen utgörs av de konkreta åtgärder som gjorts. Som underlag för resten av betalningen tas jordprover efter fem år för att se om och hur mycket kolhalten ökat.

Mäta eller beräkna kol i mark?
Forskarna resonerar om det numera välkända problemet med att verifiera om kolhalten i marken verkligen har ökat. De rekommenderar en hybridmodell där en del av betalningen till lantbrukaren utgörs av faktiskt genomförda åtgärder. En annan del av ersättningen baseras på jordprovtagning för att se om kolhalten ökat och en tredje del av betalningen utgörs av en modellberäkning över hur mycket kolhalten borde ha ökat av de utförda åtgärderna men som kanske inte syns i provtagningen på grund av provmetoden.