Trots helt utebliven fosforgödsling till vall på jordar med måttligt fosforinnehåll erhölls full skörd under 18 år i finska försök. Odlingshistorien med tidigare överdosering och ökning av markens fosforförråd räcker fortfarande. Nu efterlyser forskare en utvärdering av de finska gödslingsråden eftersom markförrådet kommer räcka mycket länge till.

Under perioden 1960 till 1990 uppmanade den statliga rådgivningen lantbrukarna att överdosera fosfor i förhållande till vad som bortfördes med skörden, i syfte att göra jordarna rikare på fosfor och mer bördiga och därmed öka livsmedelssäkerheten. Det gav ett årligt överskott på cirka 25 kg P per hektar vilket ledde till att fosforinnehållet i jorden ökade med i medeltal cirka 1 000 kg P per hektar. Sedan 20-30 år har fosforgödslingen minskat och det årliga överskottet under perioden 2010 till 2020 är drygt 4 kg P per hektar finsk åkermark.
Detta rapporterar Markus Hoffmann på Greppa Näringen.

Ganska lång tids försök
Finska forskare gjorde i samarbete med gödselföretaget Yara en fosforstudie på två platser i syfte att undersöka hur tillgängligt det uppbyggda förrådet av fosfor är. Den ena platsen ligger mitt i Finland och den andra längre norrut nära kusten. Båda platserna har en lerhalt på 6-8 procent. Odlingen utgjordes av vallar med timotej och ängssvingel som såddes in med vårkorn som skyddsgröda och som sedan fick vara vall i fyra till fem år. Åren som utvärderades var 2003 till 2020. Tre fosforgödslingsstrategier jämfördes: Strategin PF utgjordes av gödsling med bara mineralgödsel med mängden 16 kg P per hektar. PS var flytgödsel motsvarande 11 kg P per hektar och P0 var utan fosfor men med kväve och kalium.

Bra vallskördar under lång tid
Vallskördarna var i medeltal cirka 10 ton torrsubstans per hektar och de förde bort cirka 20 kg P per hektar. I Finland räknar de med att vall för ensilage tar upp 18 till 31 kg P per hektar att jämföra med spannmål som bara tar upp 9 till 13 kg P per hektar. Det var ingen tydlig skördeskillnad mellan de tre gödslingsstrategierna. Inte ens där ingen fosfor tillfördes. I Finland har de en annan metod än den svenska P-AL för att mäta fosfor i matjorden. Med deras metod P-AAC (ammonium acetat) används ett tröskelvärde på 10 mg P-AAC per liter för när det bör bli en skörderespons på fosforgödsling. Men tröskelvärdet underskreds inte under perioden, med några få års undantag, inte ens där ingen fosfor tillfördes vilket förklarar att skördarna bibehållits.

Gödslingsråden borde ses över
Fosforinnehållet i jorden på båda försöksplatserna sjönk med alla tre gödslingsstrategierna. Det sjönk förstås som mest där ingen fosfor alls tillfördes och då med 362 och 371 kg P per hektar på respektive plats. Där mineralgödselfosfor tillfördes sjönk förrådet med 209 och 280 kg P per hektar och där stallgödsel tillfördes med 255 och 273 kg på de 18 åren. Forskarna har också gjort utförliga mätningar av hur fosfor i markens olika pooler av tillgänglig och inte tillgänglig fosfor förändrats. De avslutar med att skriva att de finska gödslingsråden borde ses över i ljuset av dessa resultat där det visat sig att markförrådet kan försörja vallgrödor under ytterligare lång tid. Att hushålla med fosfor är både en ekonomisk fråga för lantbrukaren, en vattenvårdande fråga och en fråga om hushållning med en viktig resurs.