Bättre utnyttjande av näringsämnen och större skördar per hektar åkermark, det är en förutsättning för att förse jordens befolkning med livsmedel framöver.
Fosfor är ett gödselmedel som det finns begränsade tillgångar på. Fosforn bryts i gruvor och kan med nuvarande förbrukning räcka i 100 år, eller kanske till och med över 300 år, det beror på vem man frågar.
De största fyndigheterna finns i norra Afrika men i stora delar av den forsfor som bryts är innehållet av kadmium eller uran ett stort bekymmer. Där av en del oklarheter om hur lång tid den räcker i praktiken.
Men om vi siktar försiktigt på 100 år och fosforgödslingen ökar med 3 procent per år i världen, vilket är fallet just nu, är den slut redan år 2060. Detta är uppgifter hämtade från KU-Life universitetet i Danmark.
Men där tror man inte fosforn kommer att vara slut redan år 2060 eftersom priserna kommer att stiga kraftigt om det finns risk för framtida brist.
Enligt Holger Kirchman på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, behövs en åkerareal på 0,4 hektar per person för att ha en diet, motsvarande den svenska med en mix av animaliska och vegetabiliska produkter. I dag är den 0,37 hektar vid en befolkning på drygt 7 miljarder människor.
Enligt United Nations bedömningar kommer befolkningen att uppgå till 9,1 miljarder människor år 2050 och då blir arealen endast 0,15 hektar per person. Detta i kombination med att allt fler vill äta animaliska livsmedel innebär att skördarna måste bli större per hektar då en ökning av den totala åkermarken endast kan ske marginellt.
¬– För att öka avkastningen på en åker måsta man tillföra mer växtnäring och då blir det naturligtvis ett problem om tillgången på dessa är sinande.
Ett bättre utnyttjande av exempelvis fosfor och kväve är därför viktigt.
I takt med befolkningsökningen kommer en allt större andel att bo i städer vilket medför transporter av livsmedel till koncentrerade områden och en ansamling av näringsämnen långt från åkern.
För att få växtnäringen tillbaka till åkern krävs kostsamma transporter då även avvattnat rötslam innehåller 70–80 procent vatten och endast 3 procent kväve och fosfor per ts.
Enligt Henrik Nätterlund, rådgivare på HIR Malmöhus, måste man på gårdarna ha en klar strategi för fosforgödslingen.
– Fosfor är ett växtnäringsämne som fordrar långsiktig bedömning.
Det beror på att gödslingen både har en direkt skördepåverkan och samtidigt bygger upp markens fosforinnehåll vilket påverkar grundskörden för respektive gröda. Hur responsen ser ut varierar med grödval, markens fosforstatus, skördenivå, pris, fördelning av gödseln i växtföljden och inte minst tidsperspektivet.
Den kalkyl Göte Bertilsson och HIR Malmöhus tagit fram för att belysa långsiktiga konsekvenser av fosforgödsling visar att en femårig växtföljd med höstraps och spannmål bör gödslas enligt underhållsprincipen i fosforklass III på lång sikt och att raps och vårsäd ska prioriteras framför höstspannmål.
Från klass IV och uppåt är det mest lönsamt att inte gödsla alls med fosfor de första tio åren, men därefter har markens innehåll minskat så pass att man måste börja gödsla vårspannmål och raps. Ligger åkern i fosforklass II är det lönsamt att tillföra 5 kg fosfor mer än vad grödan borför per ha redan år ett.
Som vi tidigare rapporterat om i vår systertidning Viola har man i Sverige haft försök med gödsling utan fosfor till potatis på åkrar med fosforklass IV eller över, utan att potatisskörden minskat.