I Sverige använder vi P-AL, en sur kemisk extraktion som löser upp de järn- och aluminiumrika mineral i marken som tenderar att binda fosfor lättillgängligt för växter. Problemet är att denna sura extraktion också löser upp kalciumfosfater och därmed frigör fosfor som inte är lika tillgängligt för växtupptag.

I en sur eller neutral jord är detta inte ett problem men i en kalkrik jord med pH över 7 kommer P-AL-talet sannolikt att vara mycket högt även om det verkliga förrådet av lättillgänglig fosfor för växterna är litet.
Det finns andra metoder som är mer lämpade för kalkrika jordar, till exempel P-Olsen som är en alkalisk extraktion med bikarbonat. Nackdelen med att använda andra typer av tester än P-AL är att de inte är kalibrerade för svenska förhållanden. Men i Sverige finns alltså inte något forskningsunderlag som kan dela upp P-Olsen i olika klasser och som kan säga när det lönar sig att fosforgödsla. Vill man ändå använda sig av till exempel P-Olsen får man försöka hitta rekommendationer från andra länder som har den som standardmetod, som Danmark eller USA.

Fosfortalet, oavsett hur det är uppmätt, är bara en indikation på markens förmåga att leverera fosfor till grödan. Det är viktigt att lära känna sina jordar, att ta hänsyn till sin växtföljd och fundera på när och hur man använder fosforgödsel. Prioritera att gödsla grödor med större fosforbehov och radmylla om möjlighet finns. Eftersom fosfor har liten rörlighet i marken kommer alla åtgärder som gynnar rotutveckling att öka växtens möjligheter att ta upp fosfor.

Fosfor binds på många olika sätt i marken, det kan absorberas på markens ytor, bilda nya mineraler eller finnas inkluderat i organiskt material. Hur det binds, och hur hårt det binds, beror på markens egenskaper. Detta gör det väldigt svårt att hitta en universell metod för att mäta markens växttillgängliga förråd av fosfor.
Detta rapporterar Sabina Braun, forskare vid SLU.