Europas unga lantbrukare står inför en svår kamp. De möts av stängda dörrar, övermäktiga storföretag och en jordbrukspolitik som lämnar dem utan framtid. Det anser Markus Kerttu och Mathilda Palm, och Nora Axberg, ledamot Grön Ungdom Väst.

De tre anser att för viljan att odla och förvalta kvävs av ett system som gynnar storskaliga producenter och ignorerar mindre gårdar. Målet är att säkerställa en stabil livsmedelsförsörjning och stödja jordbrukare, samtidigt har de nuvarande systemen bidragit till miljöförstöring, överproduktion och orättvisor. I en tid där klimatkrisen och förlusten av biologisk mångfald hotar vår framtid, är det tydligt att vi behöver ett jordbruk som kan möta dessa utmaningar. Men för att detta ska ske krävs en radikal reformering av EUs jordbruksstöd. Vi behöver en politik som aktivt främjar klimatsmarta och småskaliga jordbruksmetoder. Metoder som har människan i beaktande snarare än miljonföretagen – en politik som sätter naturen, landsbygden och unga lantbrukare först.

Självförsörjningsgraden har i Sverige minskat från 75 till 50 procent de senaste 30 åren enligt LRFUs rapport “Många vill – men få kan”. Att ha en välfungerande livsmedelsstrategi är essentiellt vid kris och konflikt. Allt färre, men större, gårdar står för en allt större del av den svenska livsmedelsproduktionen. Sverige och resterande delar av EUs minskade matproduktion är mycket allvarligt! Vi behöver etablera en gemensam livsmedelsstrategi på europeisk nivå för att säkra konkurrenskraften i svenskt jordbruk på den internationella marknaden. Den svenska livsmedelsstrategin syftar till att skapa en långsiktigt hållbar och konkurrenskraftig livsmedelskedja i svensk livsmedelsproduktion fram till 2030. Det övergripande målet är att öka den totala livsmedelsproduktionen, både konventionell och ekologisk, samtidigt som relevanta miljömål uppnås. Strategin syftar även till att främja tillväxt, sysselsättning och en hållbar utveckling i hela landet, vilket även hade behövts på EU-nivå för att svenskt jordbruk ska vara konkurrenskraftigt.

Småskaliga och unga lantbrukare är de som drabbas hårdast av de nuvarande systemen. Detta måste förändras! För att ge unga lantbrukare en rättvis chans att etablera sig och bidra till den europeiska livsmedelsproduktionen behöver vi införa ett etableringslån, likt CSN-lånet, som gör det lättare för unga att investera i jordbruket. Idag är endast 11 procent av EUs lantbrukare under 40 år, och rapporten från LRFU visar att genomsnittsåldern på en lantbrukare i Sverige är 60 år. Några av de hinder unga lantbrukare står inför är kapitalbrist och därav även konkurrens med äldre, kapitalstarka lantbrukare. Trots dessa hinder uttrycker 94 procent av unga lantbrukare en vilja att bli ägare av jordbruk i framtiden, men hindras ofta av den komplexa överlåtelseprocessen och bristande stöd. De enorma utbetalningar som görs till rika godsägare och storföretag är helt absurda. Det är ett skatteslöseri utan dess like, och som dessutom sker på bekostnad av unga lantbrukare. Stödsystemen behöver förändras så att resurser och ekonomiska medel fördelas efter behov och inte efter kapital, samt gynna en diversifierad gårdsstruktur. Detta visar på ett akut behov av att jordbruksstödet reformeras!

Grön Ungdom Väst kräver att jordbruksstödet reformeras, etableringslån införs och att EU adapterar en livsmedelsstrategi enligt svensk modell. De tre anser att det behövs en politik som förespråkar hållbara jordbruksmetoder och småskaliga producenter framför storskalig överproduktion och miljöförstöring. Det är både orättvist och oacceptabelt att använda skattemedel till att gynna rika godsägare när vi befinner oss mitt i en brinnande klimatkris och den biologiska mångfalden hotas. Vi måste agera nu, för naturen, för landsbygden och för unga lantbrukare, avslutar de.

Var de i slutet av debattartikeln får överproduktionen ifrån är oklart, då de själva i början av debattartikeln beskrivit hur Sveriges självförsörjningsgrad minskat? De har inte heller någon koll på varför EU har stöd till lantbruket. Det är för att politikerna vill ha makten över maten och då måste stöd utbetalas till alla, stor som liten. Alla räknekunniga lantbrukare hade gärna monterat ner stöden omgående. Men så länge de finns måste man tacka ja, de intecknas i markpriset.
Att det inte finns så många lantbrukare beror inte på politikerna. Det är lantbrukaren som blir gammal och som äger gården som håller i taktpinnen. Sälj till högstbjudande till grannen och driv på storleksrationaliseringen eller hjälp en yngre förmåga igång och tappa lite pengar. Det löses inte med politik.
Det största problemet är nog att det tyvärr inte finns många unga som vill bli lantbrukare, det finns allt för många andra alternativ vad gäller välbetalda arbete med gynnsamma arbetstider i dag, och då finns det trots allt sedan några år ett startstöd för unga lantbrukare att söka i dag.