Många i Sverige önskar mer av innovationskraft. Även regeringen vill ha mer innovation. Men regeringen använder i sin navigering inte något som motsvarar RTK GPS, utan snarare en felvisande kompass. För att förstå betydelsen av problemet krävs dels en analys av innovationsbegreppet, dels kritisk granskning av de innovationsstudier som regeringen använder – och som ligger till grund för Sveriges självbild.

Politiker med ansvar för ekonomiska frågor måste investera rätt för framtiden. Det gäller inte minst i kärva ekonomiska tider – som Sverige upplever just nu. Enligt regeringens budget kommer staten 2016 få ett underskott om 9,6 miljarder kronor.

Det säger Per Frankelius, forskare vid Linköpings universitet och projektledare för Grönovation och fortsätter:

Ofta sägs att staten har två vägar att går för att möta kärvare tider: antingen sänka sina utgifter eller att öka sina inkomster. Enligt tradition avses med statens inkomster främst skatteinkomster (förutom mindre poster i form av inkomster av statens verksamhet och inkomster genom såld egendom). Men att öka skatterna är egentligen bara ett sätt att försöka omfördela existerande resurser i ett land. Inkomster i mer reell bemärkelse fås snarare genom att stimulera ett positivt handelsutbyte med andra länder.

Så hur ska man då stimulera internationella affärer och öka den svenska konkurrenskraften i ett globalt perspektiv? Principiellt kan en politisk näringslivsstrateg liksom enskilda företag välja mellan tre vägar. Den första är att köra på i gamla hjulspår och hoppas att vinden vänder. Det handlar då om att stimulera effektivisering av existerande processer och vidareutveckling av existerande varor och tjänster. Låt oss kalla detta alternativ för traditionens väg.

Den andra vägen är att genom omvärldsanalys importera nya koncept från andra länder och implementera dessa med framgång. Denna väg kan vi benämna imitationens väg. Sveriges historia är full av framgångsrik imitation. Exempelvis lyckades Knut Almgren att från Frankrike omkring år 1830 smuggla hem delar till textilmaskiner genom att lägga dem bland sviskon i konjakfat och förtulla det hela som jordbruksprodukter. Det lade grunden till Almgrens Sidenväveri. Ibland kombineras imitationen med smart vidareutveckling. Från lantbruket kan vi hämta följande exempel: En majdag 1877 bjöd Johan Fredrik Lagergren på Klosters järnbruk några vänner på middag. Han visade då upp nummer 16 av den tyska tidskriften Milchzeitung. I en artikel beskrevs en ny maskin för att skilja ut grädde från mjölk. Uppfinnaren var Wilhelm Lefeldt. Gustaf de Laval blev intresserad, slog slag i saken och började vidareutveckla uppfinningen till det som blev den kontinuerliga separatorn.

Den tredje vägen är innovation. Enligt många experter – inklusive närings- och innovationsminister Mikael Damberg – är lösningen för Sverige just innovation. Han har ju till och med ordet innovation i sin ministertitel.

Men på innovationsfronten synes det vara frid och fröjd. Den 17 september kunde man på regeringskansliets hemsida läsa rubriken ”Sverige världsledande i innovation”. Och texten fortsatte: ”Svenskarnas innovationsförmåga ligger i världstoppen visar World Intellectual Property Organisation, WIPOs årliga mätning av globalt Innovationsindex. Sverige behåller sin tredje placering i mätningen där totalt 141 länders innovationsförmåga rankas.”

Det måste vara ljuv musik inte minst för finansdepartementet som får ett motiv till att hålla utgifterna för innovationsstimulans låga. Och vi satsar ganska lite på innovation i vårt land. Exempelvis är Vinnovas budget på 2,5 miljarder kronor bara ca hälften av vad innovationsmyndigheten Tekes i Finland har att röra sig med per år.

Problemet är att friden kring innovation är en myt.

Regeringens källa, Global Innovation Index 2015, producerats av Cornell University, INSEAD samt World Intellectual Property Organization. I deras lista på innovationsmästare leder Schweiz, följt av Storbritannien och sedan som sagt Sverige på tredjeplats.

Enligt detta index definieras innovation som ”the development of advanced technology products” eller ”the development of new processes and business models”. Enligt sådana definitioner räcker det att utveckla något nytt för att man ska ha uppnått innovation. Men den här bilden stämmer inte. Medan Global Innovation Index hävdar att de mäter innovation mäter de i realiteten teknik, produkter, affärsmodeller eller kunskap. Det operationaliseras i t.ex. antalet patent eller antalet vetenskapliga artiklar. Den vetenskapliga validiteten i deras studie vacklar.

Innovation kräver mer än ”utveckling”. Enligt min forskning (bland annat publicerad i Journal of High Technology Management Research) kan följande citat i tidningen Times Review of Industry & Technology 1967 användas för att förstå innovationsbegreppets innebörd:

”Nylon, for instance, was first invented in 1928, but not innovated until 1939; Xerography was invented in 1937, but not taken up until 1950; even television, claimed to have been invented by Zworykin in 1919, was not really developed until Westinghouse took it up in 1941.”

I Nylon-exemplet hänvisar tidningen till år 1939. Detta år startade företaget du Pont kommersiell produktion samt försäljning av det nya materialet. Det sistnämnda är inte samma sak som att bara utveckla något nytt. Sammanfattningsvis kan innovation definieras så här: ”Utveckling av något principiellt nytt som också vinner insteg i samhället, antingen genom egen implementering eller på marknaden.” Denna definition inbegriper två dimensioner: Dels originalitet, dvs. utveckling av något originellt, dels insteg dvs. mottagande och ”impact”.

Det räcker inte att uppfylla den ena av de två dimensionerna. Teamet bakom Global Innovation Index mäter helt enkelt för ensidigt och det skulle vara förödande om det blev kompassen våra politiker ska styra efter. Tyvärr verkar det redan vara en del av beslutsunderlaget till innovations- och näringslivspolitiken.

Sverige riskerar att slå sig till ro bara för att landet har förhållandevis mycket ”utveckling”. Det som krävs i praktiken för att realisera innovation i en modern marknadsekonomi är emellertid i lika hög grad förmågan att göra affärer på marknader. Kunskaper kring kundförståelse och i ämnet marknadsföring blir därmed centralt för att realisera innovation. Men vad gäller den förmågan ligger Sverige inte i världstoppen.

I värsta fall är problemet djupare än så: Svenska företag kanske inte ens är bra på att förstå kunder? Om så är fallet kan vi inte säkerställa att rätt innovativa koncept utvecklas. Ett av Sveriges största företag har ett utvecklingscenter i Silicon Valley och de berättade att de styr sin utveckling främst genom ”egen design”. Systematiska kundundersökningar lyste med sin frånvaro (jag frågade). Det är oroväckande och manar till reflektion. Varför tappade vårt land exempelvis försprånget inom affärer baserade på textil, varven, proteinkemi, personbilar, traktorer, persondatorer, tv-apparater eller mobiltelefoner?

För att finansiera den ökande kostnaden för välfärdstjänster behöver Sverige fortsätta utveckla varor, tjänster och kunskaper, inte minst uppfinningar. Men Sverige behöver också en kraftsamling kring marknadsföring och konkret arbete för att göra affärer internationellt. Annars kommer vi inte realisera det som många politiker drömmer om, nämligen innovation.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Per Frankelius, forskare vid Linköpings universitet och projektledare för Grönovation