Sommareksem är den vanligaste allergiska hudsjukdomen hos häst. Orsaken är överkänslighet mot insektsbett från främst svidknott. Men att utveckla ett effektivt genetiskt test för sommareksem verkar inte lätt. Det visar ny forskning som Merina Shrestha presenterar i sin avhandling vid SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) och Wageningen University.

I Sverige är sommareksem mest känt hos islandshästar, då upp till en tredjedel av hästar importerade från Island drabbas. Sommareksem är en komplex sjukdom och hur hästar reagerar på svidknottbett beror både på miljön de vistas i och vilka gener de bär på. Att miljön har så stor påverkan gör det svårare att effektivt avla mot egenskapen. Ett genetiskt test för att se vilka hästar som bär på bättre gener skulle vara till hjälp.

I sitt doktorandprojekt Genetics of Equine Insect Bite Hypersensitivity and Genetic Diversity in Horses vid institutionen för husdjursgenetik vid SLU har Merina Shrestha sökt efter regioner i arvsmassan som har betydelse för om hästar utvecklar sommareksem eller inte. Projektet ingår i Horsegene, ett EU-finansierat projekt som engagerar genetikforskare i Sverige, Belgien, Holland och England.

Merina Shrestha studerade totalt 355 islandshästar i Sverige och Nederländerna samt 280 Exmoorponnyer från Storbritannien, varav nästan hälften hade sommareksem.

Hästarna genotypades för så kallade SNP-markörer, en typ av genetiska markörer som finns spridda över hela arvsmassan. Merina Shrestha och forskargruppen vid SLU identifierade flera regioner i arvsmassan som verkar ha betydelse för sommareksem, men ingen enskild gen eller region ger stor påverkan.

Då svenska och nederländska islandshästar analyserades förklarade de tio viktigaste regionerna i arvsmassan tillsammans ungefär 6,5 procent av den genetiska variationen för sommareksem. Ett effektivt genetiskt test för sommareksem verkar alltså inte lätt att ta fram.

Att det finns genetisk variation är en förutsättning för att kunna bedriva avelsarbete. Variationen kan minska till exempel till följd av starkt urval av hästar till avel eller på grund av inavel. Merina Shrestha studerade också hur stor genetisk variation som finns inom olika hästraser i Nederländerna, och hur genetiskt lika raserna är. Även för denna studie användes SNP-markörer.

Resultaten bekräftade rasernas historia. De olika nederländska varmblodsraserna är närbesläktade, och islandshästar och shetlandsponnyer är mer genetiskt lika varandra än de andra raserna. Den mest inavlade rasen i studien, frieserhästen, skiljer tydligt ut sig från de andra raserna. Näst högst medelinavelsgrad har shetlandsponnyer, medan islandshästar är betydligt mindre inavlade.

Lägst medelinavelsgrad av raserna i studien har det nederländska varmblodet KWPN, förmodligen för att man har tagit in andra europeiska varmblodshästar i rasen. Studien påvisade också några regioner i arvsmassan där den genetiska variationen skiljer sig åt för olika raser, vilket kan leda vidare till fler spännande forskningsprojekt.