Nu är det hög tid för regeringen att presentera sin nya livsmedelsstrategi. Det är nästan åtta år sedan den första strategin lanserades, och arbetet med uppdateringen har pågått över två och ett halvt år. I dag publicerade Arla följande debattartikel på Dagens Industri.

Strategin har lyft viktiga frågor, men den har inte varit tillräckligt tydlig om hur dessa frågor ska lösas. I dag råder det bred enighet i Sverige om att vi behöver öka vår livsmedelsproduktion, men det finns alldeles för få konkreta svar på hur detta ska göras.

Sedan strategin antogs 2017 har utmaningarna vuxit och behovet av att öka och stärka svensk matproduktion har blivit ännu mer akut. Klimatförändringarna blir allt mer påtagliga med både torka och blöta som förstör skördar runtom i Europa; kriget i Ukraina och Natomedelskapet ställer nya krav på livsmedelsberedskap, och kostnadsutvecklingen under inflationsåren visar tydligt att vi kommer att behöva betala mer för maten i framtiden.

Förväntningarna på regeringens uppdaterade livsmedelsstrategi är därför stora. Arla och många andra aktörer har skickat in sina inspel under processen. Vi välkomnar att regeringen redan lyssnat på ett av våra förslag och tillsatt ett livsmedelspolitiskt råd. Denna dialog mellan branschen och politiken kan få stor strategisk betydelse.

Den nya strategin är avgörande för Arlas utveckling och investeringsbeslut de kommande tio åren. Svensk mjölkproduktion behöver tydliga mål och styrsignaler. För att öka produktionen av svenska mejeriprodukter krävs nyinvesteringar både på mjölkgårdar och mejerianläggningar.

För att dessa investeringar ska vara lönsamma krävs ökad tillgång på mjölkråvara och ökad efterfrågan, antingen genom att växa marknadsandelen för svenskproducerat här hemma eller genom export. För att konkurrera med importerade mejeriprodukter måste vi också vara konkurrenskraftiga internationellt.

Svenska mjölkgårdar har länge haft låg lönsamhet. För att få mer mjölk i Sverige behöver gårdarna investera. Kostnader för foder, energi, drivmedel, byggnader och arbetskraft är högre i Sverige än i de flesta andra länder, samtidigt som mjölkpriset i stor utsträckning påverkas av priserna på världsmarknaden.

Just nu är läget bättre än på länge och investeringsviljan finns, men tillgången till kapital hänger inte med. Investeringsstöden i jordbrukspolitiken är ofta osäkra och otillräckliga. Här har Tillväxtbolaget, som bildats av branschen för att gå in med topplån vid nyinvesteringar, fyllt en viktig funktion. Men det behövs mer statligt kapital eller kreditgarantier.

För de gårdar som lyckas få loss kapital lägger krångliga regelverk och tillståndsprocesser ofta krokben för investeringarna. Många upplever att den första livsmedelsstrategins mål om ökad produktion inte märks i kontakten med länsstyrelser och kommuner, som ofta prioriterar andra samhällsbehov högre. Tryggad livsmedelsproduktion måste därför ges starkare juridisk tyngd vid prövningar av såväl expanderad bebyggelse som skydd av natur.

Ett tredje hinder för nyinvesteringar är kompetensförsörjningen. Här finns stor förbättringspotential, både när det gäller tillgången till arbetskraft på gårdarna och hur forskning och innovation görs tillgänglig för branschen. Sverige bör lyfta fram lantbruk och livsmedel som ett strategiskt kompetensförsörjningsområde för framtiden, inte minst i den kommande forskningspropositionen.

Sammanfattningsvis: För att möta utmaningarna som stavas klimat, krig och kostnader måste regeringens strategi fokusera på konkurrensen, kapitalet, krånglet och kompetensen. Det här är inte en fråga bara för landsbygdsministern, nu krävs det att hela regeringen sätter fart. Kom igen Kristersson och Kullgren!