En stor investeringskostnad men bra för miljön. Droppbevattning ökar vattenutnyttjandet samt minskar energiåtgången och näringsförlusterna.

Enligt Abraham Joel, forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, så finns det flera fördelar med droppbevattning.
Han genomförde för några år sedan ett projekt med droppbevattning i en stärkelsepotatisodling strax söder om Kristianstad, ett område med stort bevattningsbehov.

– Droppbevattning testades redan på sjuttiotalet i Sverige, fast då med varierande resultat. Det var dyrt och krångligt och eftersom debatten om att hushålla med vatten inte var så långt kommen vid det tillfället försvann intresset snabbt, sade Abraham Joel.
Nu är tekniken förfinad och det finns bra maskiner som lägger ut droppslangen samt samlar in den igen.
Principen är att en maskin myllar ner en slang cirka 5 cm över sättpotatisen i kupan. Slangarna har små hål och ett system så vatten bara släpps ut vid tryck 0,6 till 2,0 bar. Det innebär att hela sträckan vattnas exakt lika. Den slang SLU testar kan vara upp till 400 meter lång och kostar cirka en krona per meter. Längs vändtegen läggs en 75 mm tjock matarslang och i den ansluts droppslangarna. Matarslangen håller 2,5 kg tryck. Det innebär att bevattningspumpen inte behöver ge mer än 4 kg i stället för 10–12 kg som är vanligt för pumpar som driver konventionella bevattningsmaskiner. Man sparar alltså energi.
Ett system med sensorer i marken bestämmer när bevattningsbehov föreligger och med hjälp av en dator startar pump samt magnetventiler släpper ut rätt mängd vatten i slangarna.
– Vid ett normalt år tillför vi 3,5–4 mm per dygn och är det extremt torrt blir det 6 mm, berättade Abraham Joel.
Han ansåg att jämfört med konventionell bevattning innebär det endast en marginell besparing av vatten men att utnyttjandet av vattnet blir bättre.
– Om det blir en restriktion som exempelvis säger att en lantbrukare maximalt får använda 100 mm per hektar och år så gäller det ju att kunna få ut maximalt av den mängden, säger Abraham Joel.
En annan fördel enligt Abraham Joel med droppbevattning är att man kan tillföra näringen i slangarna. Det innebör att kvävegivan kan delas upp på flera gånger och hela tiden anpassas till årsmånen. Läckagen blir alltså mindre.
När droppslangen ska in på hösten börjar man med att blastdöda potatisen och därefter kör man med en specialmaskin som lyfter upp och lindar ihop slangen.
Abraham Joel räknar med att det blir maskinstationer som utför detta arbetet och tror att 800 kronor per hektar är en rimlig kostand för utläggning och insamling av slangen.
– Arbetet kommer att gå relativt snabbt och enkelt för den som är van, säger han.
Det vanligaste är att man bevattnar med storspridare. Det är ett rationellt sätt att bevattna på. Har man exempelvis körspår på 24 meters avstånd drar man ut bevattningen i vart tredje dra eftersom den då bevattnar 72 meter brett i en halvmåne. Nackdelen med storspridaren är att den kräver stort ingångstryck i bevattningsmaskinen samt att spridaren är vindkänslig.
För att minska risken för vindpåverkan är det en del lantbrukare som investerat i en ramp i stället för en storspridare på sin bevattningsmaskin. Rampen vattnar med god exakthet även när det blåser, man har den nackdelen att den behöver någotsånär vinkelräta fält.
I papperstidningen NilehnTeknik nummer 3, kommer vi att skriva mer om de olika sätt som finns att bevattna på, för och nackdelar, samt ekonomin.

Abraham Joel visar droppslangen som håller tre år. Med ett radavstånd på 75 cm och ett pris på en krona metern blir investeringen drygt 13 000 kronor per hektar. Till det kommer matarslangen som koster 75 kronor per meter men som håller länge. Såväl investeringens storlek som den årliga kostnaden är alltså betydligt större än för konventionella bevattningsmaskiner.