När vi dricker ett glas vatten får vi i oss en okänd mängd biprodukter som bildas i reningsprocessen. En stor del av dessa vet vi inte vilka de är. Med avancerad teknik har forskare vid Linköpings universitet dock kunnat detektera nya ämnen – i unika kombinationer för varje vattenverk.  

Svenska vattenverk arbetar hårt för att säkerställa god kvalitet på vårt dricksvatten. För att förhindra sjukdomsspridning behöver vattenverken klorera vattnet. Ett dilemma är att kloreringen kan leda till att potentiellt hälsoskadliga biprodukter bildas.

Bara ett fåtal kända biprodukter kontrolleras vanligtvis i dricksvattnet, bland annat de så kallade trihalometanerna (till exempel kloroform), vars nivåer regleras av Livsmedelsverket. Nu har samverkan mellan forskare vid Linköpings universitet och flera vattenverk bidragit till nya framsteg i jakten på biprodukter i dricksvatten.

– Med hjälp av avancerade tekniker har vi kunnat spåra ytterligare ämnen, som detekterats på molekylär nivå. Det visade sig att den största delen av biprodukterna var unika för varje vattenverk. Det innebär att specifika förutsättningar på varje vattenverk påverkar vilka biprodukter som bildas, säger Anna Andersson, doktorand vid TEMA Miljöförändring vid Linköpings universitet.

Under ett års tid har hon i tätt samarbete med fyra svenska vattenverk, som har olika råvatten och reningsprocesser, utfört provtagning på vatten. Resultatet visade att även vid de vattenverk där de reglerade trihalometanerna inte kan uppmätas, fanns en stor variation av biprodukter.

Forskarna kunde också spåra en stor variation av biprodukter hos de vattenverk som använder kloramin, en mildare form av klorering, i reningsprocessen.

Klorering viktigt för att förhindra sjukdomsspridning

Den stora variationen av biprodukter gör det svårt att veta hur man på bästa sätt ska minska hälsorisken från dessa ämnen.

– Ibland talar man om cocktaileffekten, och det är vad detta handlar om. Vad vi behöver förstå är hur vi kan minska risken från hela blandningen av ämnen. Risken från biprodukterna som nu kartlagts är okänd, men den potentiella risken är motiv nog att arbeta mot minskad biproduktsbildning, säger Anna Andersson.

Klorering är ett av våra viktigaste skydd mot bakterier i dricksvattnet och kloret har en viktig funktion för att ge god vattenkvalitet genom ledningsnätet. Frågan forskarna ställer sig nu är hur man kan fortsätta använda kloreringen effektivt och samtidigt minska exponeringen av oönskade biprodukter.

*

De vattenverk som bidragit till forskningen är Tekniska verken i Linköping, Nodra i Norrköping, Norrvatten i Stockholm och, VA SYD i Malmö. Analyserna genomfördes i samarbete med forskare vid Helmholtz forskningscentrum i München, och vid University of Maryland, USA.

Den teknik som forskarna använt för att analysera vattnet är ultrahögupplöst masspektrometri. Denna teknik innebär att man inte behöver leta efter kända ämnen, som man hittills varit tvingad till. Istället kan massan hos molekylerna i ett prov bestämmas så exakt att man får reda på vilka atomer varje molekyl består av.

Studien har finansierats av FORMAS (statens forskningsråd för hållbar utveckling).