EU:s lantbrukspolitik och budget till lantbruket är till för konsumenterna. Men det var ändå bara lantbrukarna som demonstrerade i Bryssel när den riskerar monteras ner.

Lantbrukare och traktorer från många länder i Europa, till och med från Sverige, slöt i veckan upp i Bryssel för att demonstrera mot bland annat nedskärningar i den gemensamma lantbruksbudgeten inom EU.
Man måste fråga sig varför det var lantbrukare där?
EU:s gemensamma lantbrukspolitik kom till långt innan Sverige blev medlem i EU. Den är till för att säkerställa att medborgarna i den europeiska unionen ska få säker tillgång till livsmedel av bra kvalité till vettigt pris. Det borde således varit konsumenter som demonstrerat, inte lantbrukare!

Vad vill LRF
LRF var med och det de är oroliga för är att man monterar ner livsmedelsproduktionen i EU. LRF är även bekymrade för att maten kan bli dyrare. Det kan man mycket väl ha som agenda, men det är något som framförallt drabbar konsumenterna i EU. Om LRF är en konsumentorganisation så frågar man sig varför de flesta medlemmarna är lantbrukare?
LRF har under hösten jämrat sig över att spannmålspriserna är för små men de är samtidigt oroliga för att maten ska bli dyrare!?
För att nå det målet får man försöka sätta marknaden rejält ur spel, ännu mer än man i dag försöker med lantbruksstöden.

Den gemensamma lantbrukspolitiken  går ut på att medel i EU betalas ut till lantbrukare i EU för att de ska producera livsmedel på ett sätt som myndigheterna bestämmer. På senare år erhålls även ekonomisk ersättning för åtgärder som är till fördel för miljö och klimat. Bra och billig mat till konsumenterna och parallellt med det biologisk mångfald, bra miljö och produktion med hänsyn till klimatet.
Med stöden får politiker i EU och i de enskilda medlemsländerna en otrolig makt över lantbrukarna.
EU stöden kan man nämligen inte tacka nej till om man är lantbrukare. De är intecknade sedan länge i produktionen och i prissättningen.
Om som exempel arealersättningen ökar från 2 000 till 4 000 kronor per hektar stiger arrendekostnaden för åkermark med 2 000 kronor och priset för åkermark med 70 000 kronor per hektar, vid 3 procents ränta. Lantbrukaren som driver växtodlingen tjänar inte en krona mer.
Och det sker blixtsnabbt!

Marknaden sätter alltid priset
Det kan liknas vid att gödselindustrin höjer priset på gödsel när spannmålspriset stiger, även om produktionskostnaden för gödsel är oförändrad.
Marknaden är skoningslös!
Att montera ner alla lantbruksstöd när de är intecknade i alla kalkyler skulle slå undan benen för många av de nuvarande lantbrukarna, så det är ingen bra lösning.
Men egentligen hade lantbruket i EU mått bäst av att inte ha några stöd alls och ingen större inblandning av politiken. Då kunde lantbrukarna syssla med det de kan bäst, nämligen producera råvaror till livsmedelsindustrin och konsumenterna hade fått betala vad det kostar för maten.
Lantbrukare kunde tillbringat tiden i stallar och på åkern där de gör nytta och sluppit köra traktor till Bryssel.
Jag var själv nystartad lantbrukare ett år före omställning 90.
För er som inte kommer ihåg?
Sverige skulle avreglera lantbruket och lantbrukarna skulle verka på världsmarknaden. Även om markpriserna bara var mellan 20 000 och 40 000 kronor per hektar vid tillfället, skulle det bli tufft och många lantbrukare hade nog fått gå från gård, hus och hem. Riktiga familjetragedier hade skett.
Min egen karriär hade blivit kort om vi inte kommit med i EU år 1995.
Men bortsett från min egen situation, lantbruket i Sverige och i EU hade nog i det långa loppet ändå mått bäst av en total avreglering och minimalt inflytande av politiker.
Livsmedel hade kostat vad det verkligen kostar, arrende och markpriser hade stått i relation till det och ingen lantbrukare hade behövt vara rädd för att bli av med viktiga intäkter när kommunen eller länsstyrelsen kommer på besök för en kontroll.
Hur man på ett kontrollerat sätt, utan ekonomiska tragedier ute på gårdarna, kunde montera ner de gemensamma lantbruksstöden i EU och göra lantbrukarna fria från politiken, hade varit en bra arbetsuppgift för svenska LRF och deras internationella organisation Copa Cogeca. Det hade varit konstruktivt och fördelaktigt på sikt. Men arbetet går tyvärr i motsatt riktning i dessa båda organisationer.

Bra exempel
Nya Zeeland avreglerade sitt lantbruk år 1984 till år 1985. Då fanns det cirka 80 000 lantbruksföretag och man trodde att 10 procent skulle gå under.
Det visade sig att endast 800 lantbrukare fick slå igen och i dag är lantbruket i Nya Zeeland konkurrenskraftigt på världsmarknaden.
För denna procent var det naturligtvis en familjetragedi då familjer fick lämna gårdar som gått i generationer.
Lantbruket på Nya Zeeland i dag ser inte alls ut som det gjorde före år 1984. Vissa segment minskade kraftigt medan andra som fungerat bättre på världsmarknaden ökat.
Totalt sett är lönsamheten i lantbruket på Nya Zeeland bättre i dag än före år 1985, men skillnaden mellan åren är stora till följd av volatila priser.
Frågan är om det skulle fungera i Sverige och i Europa?

För om budskapet på traktorn stämmer; ”Bonde inte byråkrat”, då borde lantbruket först och främst frigöra sig från politiken i största möjliga mån, och grunden för det är att inte ta emot en enda krona i ersättningar från myndigheter.