I massmedia läggs det ofta stort fokus på Riksbankens och den Europeiska Centralbanken, ECBs ränta, så även här på NilehnTeknik, då och då. Men det är viktigt att komma ihåg att denna styrränta egentligen bara talar om en enda sak och det är vad Staten är villig att betala när de lånar in och ut pengar. Styrräntan är naturligtvis en signal till marknaden vad som är att vänta vad gäller konjunktur men den verkliga räntan i banker och finansbolag sätts av marknaden. Likaså kreditinstitutets förmåga att låna ut pengar till kunder.
När man i fjol läste att ECB lånade ut obegränsat med pengar till europeiska banker mot synnerligen låg ränta var det lätt att tro att nu finns det hur mycket pengar som helst att låna, och till låg ränta. Men så behöver det inte vara.
Varje enskild bank måste följa ett regelverk och kunna rapportera till Finansinspektionen hur man löser likviditeten på kort och lång sikt. In- och utlåning måste vara i balans vad gäller bindningstid. Att låna från Riksbanken innebär ofta kortare löptider och då kan man som bank hamna i en likviditetskris om dessa pengar lånas ut med lång löptid.
Banker har även kapitaltäckningskrav, vilket varierar något mellan olika typer av finansinstitut. Är kapitaltäckningskravet 12 procent måste banken själv äga 12 kronor för varje 100-lapp man lånar ut. När kapitaltäckningskraven ökar eller banken vill öka sin utlåningsvolym måste den först gå med vinst. En bank som går med förlust, exempelvis vid finanskracher och stora kreditförluster, kan komma under kapitaltäckningskraven och då kan denna bank inte bevilja nya lån. Detta är i dag ett problem i bland annat en del länder i Sydeuropa. I ett sådant läge spelar det ju ingen roll om ECB lånar ut aldrig så mycket pengar till nästan 0 procents ränta, banken kan inte låna upp och låna ut mer ändå.
I en bank måste man således laborera med olika typer av inlåning för att balansera utlåningen vad gäller bindningstider så att Finansinspektionen är nöjda. Banker lånar mycket pengar av varandra, men även där finns det ett tak som regleras i de så kallade Basel III-reglerna. Ett säkert sätt för en bank att låna pengar och klara sin likviditet är att låna pengar från allmänheten, inlåning. Dessa pengar kan normalt sätt lånas ut på lång sikt till kredittagare. Bankerna reglerar sina räntor efter vilka önskemål man har. Vill man vara mer deffensiv och inte öka sin utlåning höjer man utlåningsräntan och låter kredittagare gå till andra finansinstitut så länge. Behöver man mer likviditet ger man bra erbjudande till spararna och får på så sätt ökad inlåning från allmänheten. Detta är förklaringen till att banker kan erbjuda sina kunder 3 procent ränta på inlåning om man binder dem en viss tid samtidigt som det är under 1 procent styrränta hos Riksbanken.
Det komplexa för en bank är att väga ihop all utlåning och se hur bindningstiden fördelar sig. Vissa krediter, såsom företagskrediter utan bunden ränta, kan banken säga upp på 7 dagar, medan villalån kanske har en bindningstid på i snitt 7 år.
Finansbolag som kanske lånar ut till 10–15 procents ränta i dag, påverkas inte alls av centralbankens ränta. De kan ju utan vidare betala långt över 3 procent och låna från allmänheten och ändå har god marginal. Deras ränta vid utlåning styrs helt efter vad marknaden är beredd att betala.
Ibland kan man få erbjudanden om ner mot 0 procents ränta från en firma när man köper en ny produkt, exempelvis en traktor eller maskin. Detta är ingen marknadsränta utan en marknadsföringsåtgärd från maskikntillverkaren eller försäljningsorganisationen i fråga. Företaget lånar kanske upp pengarna för 2 procent men lånar ut till 1, när man köper en ny traktor. Differensen är att se som en rabatt i affären.