Greppa Näringen skriver in en rapport att minimerad jordbearbetning är positivt för miljön.
I praktisk odling i Schweiz minskade jordförlusterna med 90 procent när reducerad bearbetning ersatte vanlig såbäddsberedning med plöjning och harvning. Det påverkar fosforläckaget och för första gången visas det att ändrad jordbearbetning får betydelse i skalan av ett helt landskap.
Åkermarkens bidrag av fosfor till vattenmiljö sker till stor del som erosion av matjord. Sådan erosion undersöks ofta i rutförsök där forskare försöker fånga upp ytavrinnande vatten på lutande åkermark. I en unik studie från Schweiz har erosion från vanlig odling på över 200 fält undersökts under 10 år. Både grödorna, lutningen på åkrarna och nederbörden liknar förhållanden som gäller för delar av det svenska jordbruket.
I undersökningen ingick 203 fält på 52 gårdar. Grödorna var i fallande ordning höstvete, vall, majs, sockerbetor, höstkorn och potatis. Årsmedelnederbörden var drygt 1 000 mm och matjorden beskrivs som genomsläppliga lerjordar med måttlig risk för erosion. Lantbrukarna intervjuades om odlingen på de aktuella fälten under perioden 1998 till 2010 med tonvikt på hur de bearbetat marken. Jordbearbetningen indelades i fyra klasser där den första var konventionell med plöjning och en till två harvningar. Övriga klasser var minskade bearbetning i olika former där andra änden på skalan var direktsådd.
I medeltal rann det av 750 kg jord per hektar och år. Det motsvarar i storleksordningen en kubikmeter jord. Enligt en schweizisk riktlinje från myndigheterna är en jordförlust under 2-4 ton per hektar och år “acceptabelt”. Den sammanlagda erosionen på de cirka 200 fälten varierade stort mellan åren. Från cirka 50 till omkring 500 ton per år. Det fanns inget samband mellan årsnederbörden och erosionen det aktuella året. Istället avgjordes mängden jord som förlorades av hur mycket och hur intensivt det regnade vid det aktuella tillfället och i vilket skick markytan var just då.
Under de 10 åren minskade lantbrukarna den konventionella såbäddsberedningen, plöjning plus en till två harvningar, med så mycket som hälften. Istället ökade alla former av reducerad bearbetning. Det hade stor betydelse för jorderosionen. För fälten med den konventionella jordbearbetningen beräknades jordförlusten till1 240 kg per hektar och år. För de båda olika formerna av minskad jordbearbetning som lämnar mer än 30 procent av marken täckt med skörderester var motsvarande siffra 70 till120 kg per hektar och år, alltså i storleksordningen 90 procent mindre. Vilken gröda som odlades hade också stor betydelse där vall förstås hade minst erosion, 70 kg jord per hektar och år. Störst jordförlust blev det under potatisåren med närmare 3 000 kg per hektar och år, där en oväntat stor andel av förlusten skedde under sommarhalvåret.