För odling av höstvete med en given skörd skiljde det 100 kg kväve eller mer per hektar när 10 länders rekommendationer för kvävegödsling jämfördes. Sammanlagt 16 variabler används i de olika gödslingsrekommendationerna.

Forskare från tio länder i västra Europa undersökte hur deras kvävegödslingsrekommendationer skiljer sig åt och vilka utfall de ger. Länderna som jämförde sig med varandra var Spanien, Italien, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Schweiz, Irland och Storbritannien. I jämförelsen, som är sammanfattad av Markus Hoffmann på Greppa Näringen, ingick också att studera vilka utfall de olika ländernas råd blir för två definierade odlingssituationer på samma jord. Den ena var för en skörd av 7 ton höstvete på en gård utan djur och med höstraps som förfrukt. Den andra var för 5 ton fodervete på en gård med djur där 15 ton stallgödsel tillfördes och där förfrukten var en andraårsvall.

Samma grundkonstruktion med olika antal variabler
Länderna använder sammanlagt 16 olika variabler för att träffa rätt i sina gödslingsråd till en viss odlingssituation. Grundkonstruktionen är densamma med massbalans av kväve i fältskala. De tre variabler som används av flest länder är att bedöma grödans kvävebehov, att bedöma mängd kväve i tillförd stallgödsel samt kväve från förfrukt. Ett par av länderna använder sig av kväveläckage till luft och kväveutlakning som faktorer som påverkar rekommendationen.

Några egenheter
Tyskland. Krav på att ta jordprov i februari/mars ned till 90 cm djup för att analysera årets startvärde för kväve. Och vid uträkning av årets kvävegiva måste 10 procent av kvävegivan med förra årets stallgödsel räknas av. I Tyskland varierar dock reglerna något mellan delstater.

Belgien. Här införs provtagning av restkväve i marken vid skörd. Det anses vara ett mått på risken för kväveutlakning kommande vinter.

Schweiz. Här används en tabell med tre lerhaltsklasser och fem klasser för mullhalt i jorden. Syftet är att bedöma mineralisering av kväve och korrigera gödselgivan. Utfallet i tabellen varierar från en bedömd extramineralisering på 120 kg N per hektar till 40 kg under en standardmineralisering.

100 kg N i skillnad
När forskarna tillämpar de olika ländernas gödslingsrekommendationer på de två specifika vetefälten visar det sig att gödslingsråden skiljer sig dramatiskt. När de belgiska kvävegödslingsråden tillämpas på odlingen utan stallgödsel med en skörd på 7 ton per hektar ska bara 110 kg N per hektar tillföras och 210 kg om fältet hade varit i Luxemburg. De tre länderna Frankrike, Italien och Storbritannien hade samma rekommendation på 170 kg N per hektar. För exempelvetefältet på en djurgård där stallgödsel alltså tillförs var variationen i råd ännu större med ett intervall från 15 till 135 kg N per hektar.

Forskarna skriver att det inte är formlerna för att beräkna gödselgivan som ger den stora skillnaderna mellan ländernas rekommendationer, utan i främst vilka värden man använder för växttillgänglighet av kväve i stallgödsel, grödans upptag av kväve, samt storleken på kväveläckage från marken (i de fall denna variabel ingår i beräkningarna).

När det är så stor skillnad i utfall av ländernas kvävegödslingsråd för en och samma odlingssituation kan önskemål uppstå om att standardisera. Forskarna är dock tydliga med att det inte finns något egenvärde i att standardisera utan syftet med något sådant måste vara att förbättra kvävehushållningen. Att beräkna växtnäringsbalanser på gårdsnivå kombinerat med kväveanalys vid skörd för att bli medveten om restkvävemängden i marken, framhålls som extra viktiga parametrar för förbättrad kvävehushållning.