Växtnäring i naturbetesmarker står i fokus för en rapport från Jorbruksverket. Syftet med skriften är att underlätta betesplanering och ta vara på naturbetesmarkernas möjlighet att främja djurhälsa och -tillväxt.

I skriften, som här redogörs av Teresia Borgman på Greppa Näringen, framgår för vilket näringsinnehåll som finns i naturbetesmarker med fokus på idisslares behov. Hur näringsinnehållet i betesmarken påverkas av växtplats, vegetation, tidpunkt för betet, näringsinnehållet i växtligheten och gräsens utvecklingsstadier är några områden som tas upp, liksom mängden bete i olika slags vegetation, hur många djur man bör ha på en viss typ av betesmark samt näringsinnehållet i löv.

Rapportens slutsatser i korthet
Högst näringsinnehåll fanns i näringspåverkad vegetation (det vill säga mark som tidigare brukats) följt av frisk vegetation (se tabell nedan).
Lägst näringsinnehåll fanns i fuktig vegetation från högsommar till sensommar, samt i skuggad vegetation.
Djuren kan få ett högt näringsintag om betestrycket inte är för hårt och ger utrymme för djuren att välja vad de betar.
Djurens intag och tillväxt begränsas om betestrycket är hårt. Ett hårt betestryck kan också ge problem med parasiter och öka risken för att djuren betar giftiga växter.

Näringspåverkad vegetation
Näringsrik mark kännetecknas av hög produktion av växtmassa och låg biodiversitet. Storväxta kvävegynnade arter och inslag av vitklöver är vanligt förekommande. ”Mulprover” som samlats in för att visa vad växande nötkreatur väljer att beta, tyder på att djuren har en god förmåga att välja det mest näringsrika betet i en varierad betesmark.

Tidigt betessläpp i fuktig vegetation
Fuktig vegetation kännetecknas av bredbladiga tuvbildande gräs, tuvtåtel, högväxande arter och hög produktion. Eftersom näringsinnehållet är högst i fuktig vegetation innan midsommar bör man sträva efter ett tidigt betessläpp i denna vegetationstyp. Dock höjer författarna ett varningens finger för att tidigt betessläpp kan missgynna den biologiska mångfalden. Om betesmarken består av både fuktig och torr vegetation bör man begränsa det tidiga betessläppet till fuktiga områden eftersom nötkreatur undviker att beta fuktig vegetation om de har en valmöjlighet.

Näringsinnehåll i löv
Näringsinnehållet i löv varierade stort mellan olika träd. Högst energiinnehåll hade hägg, följt av ask och asp (med 7,1, 6,8 och 6,4 Megajoule per kilo torrsubstans), medan klibbal hade det lägsta energiinnehållet (3,3 Megajoule per kilo torrsubstans). Råproteinhalten var däremot högst hos klibbal och gråvide (med 200 g råprotein per kilo torrsubstans).