Hur odlar man fram ett grovfoder med bra kvalitet som kan hålla kraftfoderkostnaderna nere? Frågan är ständigt aktuell, inte minst inom eko-produktionen där kostnaderna för kraftfoder varit ovanligt höga de senaste åren. Så här fokuserar Jordbruksverket när det gäller protein från vallfoder och hur det kan påverkas genom olika odlingsåtgärder.

Grunden för ett proteinrikt vallfoder är vallbaljväxternas kvävefixering som är avgörande för vallens kväveförsörjning i ekologisk odling. Rödklöver eller blålusern står normalt för den stora delen av vallens kväveförsörjning. Vitklöver eller kärringtand brukar också vara bra att ha med som ett komplement men bidrar inte till så stora volymer mängdmässigt. Målet är att sikta på cirka 30–50 procent baljväxter i en ekovall.
Lusern trivs bäst på kalkrika och väldränerade jordar. pH-värdet bör vara över 6,5 för att lusernen ska trivas. Lusern är känslig för packning och mekaniska skador, men är torktålig, har ett högt proteininnehåll, passar i intensiva skördesystem och avkastar bra där den är väletablerad och trivs.

Rödklöver är i många delar av landet ett säkrare kort än lusern. Den avkastar bra på jordar där lusern inte trivs eller är svår att etablera. Utmaningen med rödklöver är att den kan drabbas av ”klövertrötthet” det vill säga att man får klöverrotröta och andra sjukdomar på rödklövern som gör att den dör ut. För att förebygga och i fält där sjukdomen förekommer måste en planerad växtföljd tillämpas. Sklerotierna kan överleva i marken i många år och odlingsuppehållet mellan klöver och lusern, som också är värdväxt, bör vara minst fem år. Undvik därför odling av klöverarter som mellangröda i en växtföljd med rödklöver, då en infektion ökar marksmittan. Vid plöjning placeras sklerotierna på ett så stort djup att de snabbare oskadliggörs än om de ligger nära markytan. Väletablerade plantor har de bästa förutsättningarna att klara ett angrepp. Val av resistenta sorter är den bästa motåtgärden och här ska endast sorter med dokumenterad resistens väljas.

Efter tre år brukar rödklöverinnehållet minska och man behöver förnya vallen. En kombination av flera olika baljväxter och även sorter i vallen bidrar till större odlingssäkerhet. Ett bredare fönster i tidighet och mognad samt att arterna kompletterar varandra vid olika väder, markförhållanden samt efterhand som vallen åldras kan de delvis täcka upp för andra arters bortfall.
Att få baljväxterna att trivas
Baljväxter behöver generellt goda pH-värden samt bra tillgång på svavel, kalium och magnesium för att trivas. Markkartera och kalka efter behov, stäm av tillgången på mineraler och mikronäring med hjälp av foderanalyser och markkartering för att kunna tillföra vad som fattas. På lätta jordar kan kaliumbrist uppstå. Kalium är mycket viktigt för vallens avkastning, torktålighet och vinterhärdighet. Kaliumvärdet bör vara omkring 20–25 g/kg torrsubstans.

Svavel är också viktigt att tillföra och har betydelse bland annat för proteinbildningen. Tyvärr kan man inte räkna med att allt svavel i flytgödseln blir tillgängligt samma säsong så ibland kan extra svavel behöva tillföras i den ekologiska vallodlingen. Eftersom svavel förekommer i enzym som styr omvandlingen av nitrat, kan svavelbrist hämma proteinsyntesen och medföra en ansamling av nitrat i växten. Svavelvärdet i marken bör ligga omkring 2, men man kan också titta på kvoten N/S som bör vara under 12.

Det finns numera flera gödselmedel som är tillåtna att använda i ekologisk odling, till exempel Kalimagnesia, Kaliumsulfat, Polysulphat, Calciprill och Sulfoprill om man har behov av att stärka upp mineralinnehållet.

Hur vallen etableras är också viktigt för baljväxtandelen. Skörd av skyddsgrödan som tidig helsäd eller etablering i renbestånd ger högre baljväxtandel.

Kvävegödsling  för att höja proteinet
Kvävegödslingen är förstås också en viktig faktor för att höja råproteinhalten i ensilaget. Man vill ju också ha en väsentlig andel gräs i ensilaget för att få bra energi och lämplig fiberkvalitet och gräset behöver kväve för att både växa och bidra med protein. Till första vallskörden hinner baljväxterna inte alltid växa till sig ordentligt för att vara med och bidra till råproteininnehållet. Klöver och lusern behöver värme för att komma igång och växa. Då behöver man istället tillföra stallgödsel på våren för att säkerställa kvävebehovet. Finns det flytgödsel på gården bör en hög giva prioriteras till förstaskörden, 25–35 ton beroende på tillgång och torrsubstanshalt hos gödseln. Man bör sikta på att komma ut så tidigt som möjligt med gödseln så att kvävet hinner frigöras och bli tillgängligt i tid för vallgräsen. Tidig spridning betyder oftast kallare väder och kallare i markytan vilket kan minska ammoniakförlusterna.

Till andra och tredje skörden kommer klöver och lusern utgöra en större andel i vallen, då kan vallen klara sig med en mindre giva stallgödsel eller helt utan om gödselmängderna är begränsade. Finns det flytgödsel att sprida och det går att göra det vid lämpliga väderförhållanden kan det dock vara bra med en giva även till återväxten, särskilt på lätta jordar där det behövs mycket kalium.
Skördetidpunkt
Tredje faktorn i fält som påverkar råproteininnehållet är att skörda i tid. Efterhand som vallen växer till och åldras, ökar ts-mängden, kvävet ”späds ut” och råproteininnehållet minskar. Alltså är det viktigt att skörda vallen i tid för att upprätthålla råproteininnehållet.

Bevara proteinet från fält till foderbord
När vallen väl är slagen gäller det att inte får förluster av proteinet. Försök har visat att förtorkning av grönmassan innan ensilering ökar andelen värdefullt protein för mikrobsyntesen och andelen vomstabilt protein. Dessutom gör tillsatsmedel att nedbrytningen av proteinet minskar under ensileringsprocessen. Att undvika jordinblandning från exempelvis sorkhögar och vildsvinsskador är också viktigt eftersom klostridier från jord kan försämra proteinkvaliten under ensileringsprocessen.

Olika typer av protein – proteinkvaliten
Proteinets kvalitet är också intressant att titta på där rödklöver och lusern har lite olika egenskaper i fråga om hur våmstabilt det är. Lusern har en något högre proteinhalt än rödklöver. Men lusern har en lägre smältbarhet och ett lägre energivärde än rödklöver.

En högre passagehastighet i våmmen resulterar i ett större foderintag, men nedbrytningen av fiber blir samtidigt mindre och därmed blir det ett sämre energiutnyttjande. Bristen på energi begränsar i så fall bildningen av mikrobprotein. En betydande del av lusernens höga proteininnehåll förloras därför i form av urin, istället för att nå tunntarmen där proteinets aminosyror tas upp. För att bildningen av mikrobprotein ska öka bör lusern kompletteras med ett grovfoder som tillför lätt nedbrytbara kolhydrater (till exempel tidigt skördat gräs, majs eller stärkelserik helsäd) eller med ett kraftfoder som tillför våmstabilt protein. Rödklöverns protein skyddas av enzymet polyfenoloxidas och det har därför en lägre nedbrytbarhet i våmmen än lusernens och gräsens protein.

Råproteinhalten i fodret är en vägledning, men säger inget om proteinets kvalitet, det vill säga om det är fullbildade aminosyror eller rent nitratkväve i växten.

Slutsatser
Odla en vallblandning med baljväxter som passar på dina jordar, i ditt klimat och är anpassad efter gårdens behov och förutsättningar.
Ha grundförutsättningarna på plats med rätt pH-värde och bra dränering.
Etablera i renbestånd eller i skyddsgröda som skördas som helsäd för bra baljväxtetablering.
Ta grovfoderanalyser för att utvärdera din gödsling och dina odlingsåtgärder och håll koll på mineralanalysen.
Satsa på mycket kväve från stallgödsel i första skörden. Är mängderna begränsade – prioritera äldre vallar framför förstaårsvallen.
Låt inte rödklövervallarna bli äldre än 2–3 år. Både rödklövern och lusernen minskar över tid och både avkastning och kvalitet sjunker efterhand som vallarna blir äldre.
Använd tillsatsmedel vid ensilering  och var noggrann vid inläggning för att minska lagringsförluster och proteinnedbrytning.