År 2015 ser i varje fall på pappret inte ut till att gå till historien som ett lysande lantbruksår. Även om spannmålspriserna stigit i fem veckor i streck ligger nivån fortfarande en bit under det som kan ses som ett snittpris de senaste fem åren. Det finns inte heller mycket som talar för att spannmålspriset ska stiga mycket mer då världslagren är större än normalt.
Grisproducenterna har just nu lite bättre lönsamhet, men samtidigt många hål att stoppa eventuell överlikviditet i.
För mjölken är det som mörkast. De stora mejeriföreningarna i Sverige arbetar nu på världmarknaden och då är det världsmarknadspriser som gäller även till de svenska mjölkproducenterna, och det oavsett om den svenska konsumenten är beredd att betala lite extra för svensk mjölk. Det finns inte heller något som talar för en prishöjning på mjölken då många producenter runt om i Europa står i startgroparan för att öka sin produktion när mjölkkvoterna försvinner nästa år.
Fär många lantbrukare blir nog 2015 en transportstrecka som bara ska passeras, på bästa möjliga sätt. Detta är i och för sig inget nytt. År 1990 till 1994 hade vi fyra till fem sådana år i en följd och det gick ju det med. Räddningen den gången var EU-inträdet år 1995. Hade det inte skett hade det varit gott om golfbanor, salix och skog i Sverige i dag.
De som har det värst när det är lite tuffare tider är de yngre nystartade lantbrukarna. Att ta ett dåligt år om man haft ett bra innan går an, men om den nystartade får två dåliga på rad och inte har något i gömmorna att ta av blir katastrofen ett faktum.
Ett sätt för yngre lantbrukare att komma igång är att samarbeta. Fördelen med ett samarbete, exempelvis om ett arrende som kanske utvecklas med maskinstation och viss entreprenadverksamhet, är att man har mer kunskap, mer pengar och kan även få vettigare arbetscheman. På senare tid har det vittnats om unga lantbrukare som inte kan starta ett lantbruk då de inte får kredit när de ska köpa in förnödenheter till verksamheten. Även detta blir enklare om man är fler.