Ett fält med långliggande vall på torvjord läckte mer koldioxid än ett fält bredvid som odlades med spannmål. Det framkom i nya mätningar som SLU gjort i Uppland. Forskarna menar att lägga torvjord i vall inte är en bra klimatåtgärd. Istället bör de odlas eller återvätas.

Klimatpåverkan från torvjord i både skogsmark och jordbruksmark fortsätter att vara i fokus. Forskare från SLU har gjort nya mätningar av gasavgång från åkermark. I den här studien, här presenterad av Markus Hoffmann på Greppa Näringen, användes ett område cirka 30 kilometer nordväst om Uppsala. Mätningar gjordes på två fält cirka 500 meter ifrån varandra. Det ena fältet har en torvtjocklek på 34 centimeter och består av en 30 år gammal vall. Det andra fältet odlades vanligen med spannmål och har en torvtjocklek på 25 centimeter. Hela området torrlades med diken år 1874. Bortodlingen anges till 0,5 till 2,5 centimeter per år och har alltså varit betydande under de cirka 150 åren.

Tre gaser och tre metoder
Fältet med spannmålsodling kunde inte skördas de flesta åren under den sexåriga försöksperioden på grund av omfattande viltskador. Ett år låg det i träda och ett år skördades vårkorn. Det plöjdes vid ett tillfälle men bearbetades i övrigt med tallriksredskap. Fältet med långliggande vall slogs en gång per år och det avslagna gräset skördades inte med undantag för torkåret 2018. Matjordens innehåll av kol, kväve och kol/kvävekvot var ungefär de samma på båda fälten. Mätningar av de tre växthusgaserna koldioxid, lustgas och metan gjordes på tre olika sätt med slutna kammare placerade på jorden och med teknik som mäter gasrörelser i luften ovanför fältet.

Torvlagrets tjocklek påverkar
Brukningsåtgärderna påverkade flödet av koldioxid som ökade i vårbruket på spannmålsfältet. Men avgången av koldioxid kompenserades för, när en spannmålsgröda växte under säsongen. Nettoeffekten blev att på spannmålsfältet blev koldioxidförlusten lägre än på den långliggande vallen trots att det rördes runt i jorden med olika redskap. Även det tjockare torvlagret (34 cm jämfört med 24 cm) på fältet med vall bidrog till större koldioxidförluster. Att torvlagrets tjocklek påverkar avgången av koldioxid har visats i tidigare studier.

Viltbetning krånglade till forskarnas studie rejält och de bedömde att spannmålsskörden minskade med cirka 80 procent de flesta åren. Det minskade förstås kolexporten från fältet och forskarna fick räkna på den skörd som sannolikt hade bärgats om den inte ätits upp.

Odla eller återvät
Under de sex år som mätningarna pågick var avgången av koldioxid 0,41 kg per m2 och år på den långliggande vallen. På det odlade fältet var det istället 0,16 kg CO2 per m2 och år. Lustgasavgången var något högre på det odlade fältet och båda fälten fungerade som små sänkor för metan. Men för den sammanlagda växthusgasbalansen var metan och lustgas av mindre betydelse då gasflödena dominerades av koldioxid. Som summering skriver forskarna att det inte är en effektiv klimatåtgärd att lägga organogen åkermark i träda. Istället bör beslutsfattare uppmuntras till strategier för att öka odlingen av torvjordar för att öka livsmedelsproduktionen eller att återväta vilket ökar kolinlagringen och den biologiska mångfalden.