Svenska lantbrukare anser sig många gånger ha sämre förutsättningar för lantbruk än sina kollegor runt om i Europa. Hårdare regler och lagar som försvårar produktionen är saker som ofta lyfts upp. Men åker man en tur och pratar med lantbrukare ute i Europa hör man exakt samma sak där. Alla är alltid hårdast drabbade och på frågan vad som är problemet, lyfter man upp en eller ett par saker.
Det är inte ofta en svensk lantbrukare nämner att i Sverige får vi köra med i stort sett hur breda redskap som helst på vägen, bara vi kommer fram, eller att i stort sett obegränsad tillgång till vatten och spridningsareal för gödsel finns i området där man är verksam. Nej, svenska lantbrukare lyfter naturligtvis fram det som är sämre just här, och så gör alla andra med. I Danmark tycker man att kraven på grön mark, kantzooner vid vattendrag, att man inte får gödsla hur mycket kväve man vill och att man måste betala en avgift på 50 kronor för varje slaktgris man producerar, är ett stort problem och en orättvisa. I Tyskland får man inte köra med bredare redskap än 2,5 meter på en allmän väg, något som ställer till det för maskinstationer och gårdar med åkrarna utspridda. I Östeuropa måste man ha vaktstyrkor för att inte produktionsmedel ska försvinna om natten och även internt svinn är ett stort problem på gårdarna. Risken att få svinpest eller en annan svår sjukdom i besättningen finns i vissa länder och då ingen som helst hjälp från myndigheterna. En del tror att skattetrycket är högt i Sverige, men det är en gammal villfarelse. Några länder har naturligtvis lite lägre skatter totalt sett men i dessa är det inte ovanligt att man får betala lite olika avgifter, ofta icke möjliga att ha med i bokföringen, till myndighetspersoner, för att hjulen ska snurra som det är tänkt. Det är ju en typ av skatt det med!