EUs vattendirektiv ska skydda och förbättra alla vatten i medlemsländerna. Vattenfrågan är lika viktig för stad som för land, men kostnaderna hamnar oftast på landsbygden. Sverige ställer också högre krav än många andra länder, mål som upplevs omöjliga sänker motivationen hos de människor som förväntas göra åtgärder.

Fem regionala Vattenmyndigheter ansvarar för genomförandet av EU:s vattendirektiv. De har nu släppt sina förslag till åtgärdsprogram för direktivets tredje cykel 2021-2027. Där föreslås bland annat åtta åtgärder för minskat näringsläckage från växtodlingen till en kostnad av 6,8 miljarder kronor summerat för perioden 2021-2033.

Tillsammans med åtgärder för vandringshinder och enskilda avlopp och åtgärder i skogsbruk kommer åtgärdsprogrammet kosta tiotals miljarder kronor och för människor vid enskilda sjöar och vattendrag blir åtgärdsvolymen stor. De fyra åtgärdsområdena finns alla på landsbygden och en jämförelsevis stor åtgärdsbörda landar där trots att verksamheterna som påverkar vattnet försörjer hela landet, även tätorter, med livsmedel, energi och skogsprodukter.

– Vi har sagt det förut och det behöver upprepas igen att vattendirektivet inte får bli ännu en stad mot land-fråga, säger Palle Borgström, förbundsordförande i LRF.

Det finns också en risk att Sverige sätter målen i vattendirektivet så högt att de går på tvärs med målen i den livsmedelsstrategi som riksdagen beslutat och försämrar det svenska lantbrukets konkurrenskraft.

– Generellt har odlingen i flera andra länder i EU större påverkan på vattenkvaliteten än den svenska. Samtidigt ser vi att en del länder som Sverige importerar mat ifrån tillämpar direktivets undantag till att sätta mindre stränga kvalitetskrav. Vattenmyndigheterna har inte använt denna möjlighet till rimligare mål trots att riksdagen tydligt uttryckt att den ska användas, säger Palle Borgström.

LRF och Vattenmyndigheterna samarbetar i det nya vattenvårdsprojektet LEVA – Lokalt Engagemang för Vatten tillsammans med Havs- och Vattenmyndigeten och Jordbruksverket. Metoden med lokala åtgärdssamordnare har visat sig effektiv och antalet samordnare har snabbt vuxit från 20 till 30.  Det är en ny plattform för arbete med vattenvård på landsbygden.

LRF är dock kritiskt till att lantbrukarna sällan eller aldrig får återkoppling på gjorda åtgärder.

– Bland annat har tusentals hektar våtmarker och skyddszoner anlagts, 50 000 hektar åkermark har strukturkalkats och fosforgödslingen är i balans med bortförseln enligt SCB. Men vi hör aldrig från myndigheter att något av det vi gör leder till att vattnet blir renare, då sprids en uppgivenhet hos lantbrukarna, säger Palle Borgström.