Tillbakadragandet av pengar från Landsbygdsprogrammet känns extra hårt i Halland. Halland var pionjärer i Sverige vad gäller att använda våtmarker som miljöverktyg och redan i början på 1990-talet var halländska bönder med på tåget. Tillsammans med halländska markägare har vi på Hushållningssällskapet anlagt hundratals våtmarker. Vi har också genomfört flera olika mätprogram och provtagningar i de anlagda våtmarkerna och kunnat påvisa tydliga positiva effekter av dem, både genom minskad övergödning och genom ökad biologisk mångfald. På senare år har dessutom ytterligare ekosystemtjänster från våtmarker fått allt större betydelse i samhället, som exempelvis flödesbuffring, bevattning, grundvattenbildning och rekreation. Halland har också fått 3 av de 20 svenska LEVA-samordningsprojekten där syftet är att hjälpa markägare att realisera åtgärder mot övergödningen.

Det skriver Hushållningssällskapet Halland i ett pressmeddelande och fortsätter:

Att i det skedet dra tillbaka de medel som  skulle kunna få till stånd de åtgärder som  vi och halländska lantbrukare arbetat så hårt med att genomföra, känns som ett dråpslag. Det drabbar inte bara miljö- och naturvården i Halland direkt utan det gör också att förtroendekapitalet vi under många år upparbetat blir rejält naggat i kanten. Att, efter att vi och lantbrukarna lagt ner många timmar på möten, fältvandringar och diskussioner kring anläggningstekniska detaljer, skötsel, och miljöeffekter, nu behöva komma och säga; “nej, tyvärr det blir inget för Jordbruksverket har dragit tillbaka pengarna”,  skadar kraftigt förtroendet och villigheten till framtida miljöarbete.

Med ett penndrag lyckades Jordbruksverket flytta tillbaka miljö- och naturvårdsarbetet i jordbrukslandskapen flera år, och kastade in en stor sten i ett relativt väloljat maskineri. Timingen kunde inte ha varit sämre, i ett skede där våtmarker anses mer viktiga än någonsin för samhället, och där stora satsningar på samordning mot övergödning görs vilket resulterat i positiva markägarna.

Om dessa medel hade fått vara kvar hade de växlats upp och använts synnerligen effektivt i och med utnyttjandet av de övriga satsningar som nu görs (t.ex. LEVA, LONA, LOVA) samt att man hade utnyttjat det mångåriga arbete rådgivare och markägare redan lagt ner. Om man åtminstone inte hade dragit tillbaka alla medel, utan istället hade behållit en mindre del åtgärds-medel, så hade övriga satsningar kunna fortgå om än i mindre skala. Då hade skadan blivit mindre, vi hade kunnat hålla lågan brinnande. Nästa steg i skadereglering om det inte går att behålla ens mindre delar av medlen, är att se till att detta stopp i Landsbygdsprogrammets åtgärdsmedel blir så kortvarigt som det bara går. Om inte detta heller är möjligt bör man försöka se till att övriga satsningar, som till exempel LEVA, kan förlängas ytterligare tills dess det finns medel att faktiskt genomföra de åtgärder som tas fram.