Mer fånggrödor och mer täckdikning kan ge både mer kolinlagring i åkermark och mindre gasutsläpp från densamma. Det framgår av en ny norsk rapport där också matsvinn och kosthållning studerats.

Fredagen 31 januari 2020 fick den norske miljöministern en rapport i handen som visar hur norska lantbrukare kan göra åtgärder för att minska klimatpåverkan. Beräkningarna är gjorda av forskare på det norska institutet NIBIO (Norsk institutt for bioøkonomi) och består av fyra delar, varav två är välkända jordbruksåtgärder och två handlar mer om livsmedelskedjan och kosthållning:

1. Odla mer fånggrödor

Även i Norge ges ett erkännande att fånggrödor har flera funktioner, exempelvis både kolinlagring och minskad kväveutlakning. Efter att ha studerat var spannmål odlas och hur mycket spannmål som skulle kunna odlas blev slutsatsen att på sikt kan 20 procent av arealen spannmål ha fånggröda. Det motsvarar cirka en tredjedel av dagens spannmålsareal i Norge. Det borde kunna ske redan till år 2030 och skulle motsvara 0,44 miljoner ton koldioxidekvivalenter i kolinlagring.

2. Dränera mer

Mark som är blöt läcker mera lustgas än torr jord, skriver de norska forskarna. Dessutom blir skörden lägre om rötterna har syrebrist och marken packas lättare, vilket också ger högre gasavgång. Om mer norsk åkermark skulle täckdikas kan det minska klimatgasutsläppen med 0,16 miljoner ton koldioxidekvivalenter till år 2030 och med cirka 1 miljon ton till år 2080. Forskarna är tydliga med att det behövs mer kunskap om absoluta siffror på gasavgång och hur den skiljer sig mellan jordarter.

3. Slänga mindre mat

I Norge finns ett mål om att halvera matsvinnet till 2030 i enlighet med FN:s hållbarhetsmål. Om det lyckas kan utsläpp motsvarande cirka 2 miljoner ton koldioxidekvivalenter fram till år 2030 undvikas.

4. Äta mindre rött kött och mer fisk och vegetabilier

I rapporten ingår en beräkning av att äta mindre rött kött och istället äta mer fisk och vegetabilier. Det beskrivs som en åtgärd för ”jordbrukssektorn”, liksom fånggröda och dränering, men kanske är mer en livsmedels- och matvanefråga ur ett svenskt perspektiv. Hursomhelst, så beräknas potentialen vara stor och med ett stort spann från 2 till 8 miljoner ton koldioxidekvivalenter fram till år 2030. Det stora intervallet beror på två stora osäkra faktorer. Den ena är hur mycket det går att ändra folks matvanor och den andra är potentialen för att odla mer matväxter i Norge.