Den plötsliga uppgången på spannmålsmarknaden innebär naturligtivs att några lantbrukare gör sämre affärer än vad som nu erbjuds. De som tecknat avtal om ett fast pris före juni har troligtivs ett avtal med ett pris som ligger väsentligt under dagens marknadspris på spannmål. I princip är det inget man kan gnälla över. Spannmålspriserna kommer sannolikt att svänga våldsamt framöver och att som lantbrukare pricka in alla toppar är helt omöjligt. Däremot gäller det att hela tiden hålla koll på vilka produktionskostnader man har och efter hand säkra priset till en nivå som stämmer med kalkylen. Då vet man i varje fall att man gör ett vettigt resultat och fär därmed vara nöjd med det. Gör man långsiktiga affärer är det troliga att man vissa år säljer spannmålen till ett pris som är högre än marknadspriset är vid levereanstillfället och vissa år till ett lägre pris än marknadspriset är vid leveransen.
Men i Danmark känner sig ett gäng lantbrukare rejält lurade av den lokala spannmålsfirman SAF, som ägs av danska DLG. Lantbrukarna har spannmål inlagrat hos SAF. I juni blev de kontaktade av SAF att de antingen tvingades betala en mycket stor lagringsavgift om de ville ha kvar spannmålen hos dem eller tvingades de sälja spannmålen till ett lågt pris. Som alla vet var spannmålspriset så sent som i juni endast runt 1 krona per kg, för vissa varor även lägre.
De flesta lantbrukarna sålde spannmålen och känner sig nu lurade av föreningen. En av dem som gått till de danska lantbrukstidningarnar förlorade ungefär 600 000 kronor jämfört med om det lagrats kvar hos SAF och sålts nu.
Mogens Andresen, chef på SAF avvisar kritiken om att de skulle spekulerat i stigande spannmålspris och därför valt att köpa in spannmålen av lantbrukarna i just detta läge. Han berättar att anledningen till extrakostnaden för lantbrukarna som de ville fortsätta att lagra sin spannmål hos dem berodde på att deras lager var fulla och att det hade kostat dem mycket för att få plats med årets skörd om inte lagren minskade.