För att förstå det som nu sker inom lantbruksmaskinbranschen, med anledning av uppbrottet mellan CNH Industrial och Söderberg & Haak, rörande varumärkena Case IH och New Holland, kan en analys av hur marknaden för lantbruksmaskner ser ut vara på sin plats.
Tittar vi på de i Sverige tio vanligaste traktorfabrikaten, sett till 2014-års registreringsstatistik, kan vi konstatera att fördelningen är enligt följande om vi ser till tillverkare:

Agco (Challenger, Fendt, Massey Ferguson och Valtra) 44,75 %
CNH (Case IH och New Holland) 21,2 %
John Deere (John Deere) 22,1 %
Claas (Claas) 5,05 %
Same Deutz-Fahr (Deutz-Fahr, Lamborghini och Same) 2,85 %
Zetor (Zetor) 1,8 %
Kubota (Kubota) 1,1 %
Övriga 1,15 %

Fördelar vi mellan generalagenter ser det i stället ut så här:

Lantmännen Maskin (Claas, Fendt och Valtra) 34,95 %
Söderberg & Haak (Case IH och New Holland) 21,2 %
John Deere (John Deere) 22,1 %
Agco (Massey Ferguson) 14,7 %
Rosenqvist Maskin (Deutz-Fahr, Lamborghini och Same) 2,85 %
HCP (Zetor) 1,8 %
Svenningsen Maskin (Kubota) 1,1 %
Övriga 1,3 %

I dag kan man säga att det grovt räknat finns tre sätt att importera och distribuera lantbruksmaskner:

1. Tillverkare – generalagent – återförsäljare
2. Tillverkare med eget importbolag – återförsäljare
3. Tillverkare – importör som säljer i hela landet

Till kategori 1 hör Söderberg & Haak, Rosenqvist Maskin, HCP och Svenningsen Maskin.
(Söderberg & Haak är delägare i en del av sina återförsäljare medan Rosenqvist Maskin har vissa privatägda återförsäljare medan Rosenqvist Maskin själva aggerar återförsäljare på vissa orter)

Till kategori 2 hör Agco och John Deere
(återförsäljarna köper maskiner och reservdelar direkt från fabriken och det finns en serviceorganisation i varje land för att centralt sköta support, garanti, marknadsföring, mm. Denna serviceorganisation ägs av tillverkaren och har inga egentliga intäkter i verksamheten, bara en budget att följa)

Till kategori 3 hör Lantmännen Maskin som både är importör och återförsäljare på egna anläggningar runt om i landet.

Att lantbrukaren köper traktorn eller maskinen direkt från fariken, utan vare sig support eller garantiansvar är tveklöst det kostnadseffektivaste sättet. Men då detta inte passar många lantbrukare, då det är svårt att åka till fabriken och köpa samt att man ofta behöver support och hjälp med reservdelar är det vanligaste att man väljer ett fabrikat som säljs genom en organisation som, i förhållande till priset, ger den produkt och den service man som kund önskar sig. Oavsett vilken taktik man som tillverkare och importör väljer gäller det att alla led som vill ha betalt tillför ett mervärde som kunden är beredd att betala. Billigt är inte alltid billigt – det kan ofta visa sig bli dyrt i slutändan!

Den som ägnat sig åt att göra en traktorkalkyl vet att 200 000 mer eller mindre på en maskin som kostar mellan en och en och en halv miljon kronor spelar mindre roll i sammanhanget. Driftskostnaderna påverkas betydligt mer av den årliga användnigen, som i sin tur hänger ihop med små stillestånd, samt bränsleförbrukning och underhållskostnader. Därför är det inte orimligt att en traktor eller maskin har ett lite högre pris under frutsättning att det från importör och återförsäljare finns en gedigen organisation som ser till att kunden verkligen får det arbete utfört som det är tänkt med maskinen.

Men lantbrukskunderna har varierande behov och därför finns denna mångfald inom maskinbranschen – och det kommer det sannolikt att finnas även i framtiden, även om vi just nu står inför en stor förändring, där i första läget 21,2 procent av den svenska traktormarknaden berörs, och innan allt fallit på plats har betydlgit större andel påverkats.