En ny studie pekar på att näringsrika och fuktiga betesmarker har en stor betydelse som artbanker för en mångfald av olika daggmaskarter. Med hjälp av DNA-teknik har fler arter kunnat spåras jämfört med tidigare studier.

Intensiv skötsel av åkermark minskar antal och arter av daggmaskar, vilket kan påverka deras viktiga funktion i marken. Därför är det viktigt att bevara livsmiljöer med hög mångfald av daggmaskar, varifrån de kan återkolonisera åkermarken. Gräsmarker, med en lång kontinuitet utan markstörningar, skulle kunna fungera som sådana reservoarer.

Identifikation av daggmaskarter med DNA-teknik
Eftersom antal daggmaskar och arter varierar mycket mellan gräsmarker kartlades i ett forskningsprojekt artsammansättningen. Tidigare studier har förbisett förekomsten av unga daggmaskar och arter som är svåra att särskilja morfologiskt. Forskarna tog ut prov med daggmaskar från 28 gräsmarker i södra och centrala delar av Sverige och maskarna artbestämdes med DNA-teknik. Flera markegenskaper, skötsel av gräsmarkerna och det omgivande landskapet beskrevs. Metoden avslöjade nästan dubbelt så många arter som vid morfologisk bestämning.

– Vi såg att det både finns fler daggmaskar och arter av daggmaskar i näringsrika och fuktiga gräsmarker jämfört med torra gräsmarker, säger Kaisa Torppa, forskare vid SLU. I sin forskning, publicerad av Nina Nordh på Greppa Näringen, undersöker hon hur olika sätt att bruka marken påverkar exempelvis daggmaskar.

Biologisk mångfald i marken
Marken på betade marker störs mindre än åkermark, genom att dessa plöjs mer sällan eller inte alls. Vissa daggmaskarter är mycket känsliga för plöjning och andra former av jordstörning. Att det finns växter på marken året runt är också viktigt eftersom det gör att maskarna har mat hela tiden. Även gödseln från betande djur är bra mat för daggmaskar.

Kaisa Torppa berättar att det är viktigt att ha många olika slags daggmaskar i marken för att förbättra nedbrytning av växtrester, markstruktur, markens vattenkapacitet och därmed gynna en god jordhälsa. Daggmaskarterna skiljer sig åt när det gäller storlek, vad de äter, hur de rör sig, och på vilket markdjup de finns. Det betyder att deras påverkan på markens kemi och struktur och växtlighet varierar. Med hjälp av så kallad DNA-streckkodning, där arter spåras med hjälp av korta DNA-sekvenser, såg forskarna att variationen av daggmaskarter var betydligt större än man tidigare trott.

– Det finns otroligt mycket kvar att lära om biologisk mångfald i marken. Exempelvis verkar de flesta skattningar av hur många arter av daggmaskar som finns i olika marktyper och lokaler vara underskattningar. Det kan vara daggmaskar som är nära släkt med varandra och både ser ut och beter sig på ett liknande sätt, men som ändå kan vara anpassade till vissa miljöer och förhållanden, säger Kaisa Torppa.

Särskilt i områden med mycket plöjd och dränerad åkermark är fuktiga betesmarker viktiga för den biologiska mångfalden i marken.

– Daggmaskarna kan sprida sig till åkermarken, men då behöver plöjningen minska för att de mer krävande daggmaskarterna ska trivas, menar Kaisa.