Nu lanserar Norge en ny modell för näringsförluster från jordbruket som heter Agritil. Modellen har tagits fram av Nibio, Norwegian Institut of Bioeconomy Research, på uppdrag av den norska myndigheten Landbruksdirektoratet.

Katarina Kyllmar, forskare vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, kommenterar den nya modellen som här är sammanfattad av Teresia Borgman på Greppa Näringen.

I en ny rapport beskriver Nibio hur modellen Agritil utvecklats för att beräkna förluster av jordpartiklar, fosfor, kväve och organiskt kol från jordbruksmark till vattendrag. Resultaten från modellen används sedan i en annan norsk modell som heter Teotil som uppskattar nettoförluster av växtnäring från jordbruk och andra landbaserade källor samt fiskodlingar.

Ska återspegla åtgärder för att minska växtnäringsförluster
Några krav på de nya norska modellerna har varit att de ska täcka de viktigaste processerna som orsakar jord- och näringsförluster, vara tillämpliga på all jordbruksmark i Norge samt återspegla förändringar i jordbruksmetoder och åtgärder för att minska växtnäringsförluster.

Den huvudsakliga källan har varit data från Jova, program for jord- og vannovervåking i landbruket,

Om svensk och norsk modellering
Katarina Kyllmar är forskare vid institutionen för mark och miljö på SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) och har mångårig erfarenhet av arbete med miljöanalys av näringsläckage i Sverige. Hon kommenterar den nya norska modellen och ger en inblick i hur vi arbetar med modellering av växtnäringsförluster i Sverige.

Hur arbetar vi med modellering av växtnäringsförluster i Sverige?

– Vi arbetar i stort sett på samma sätt i Sverige. Fältmodeller beskriver hur näringsförlusterna beror av jordar, topografi, klimat och odlingssystem. Med heltäckande information från jordartskartor, statistik om grödor, fånggröda med mera, används modellerna för att beräkna näringsförlusterna för jordbrukslandskapet som helhet i olika delar av landet. I Sverige används modellerna NLeCCS för kväve och fosfor och ICBM för kol. Jorderosion är inte ett lika stort problem i Sverige och vi har därför inte nationella beräkningar av jordförlust, säger Katarina Kyllmar.

Vilka skillnader finns mellan svensk modellering och den nya norska modellen?
–  Den norska modellen är empirisk och bygger på data från långsiktiga mätningar i små jordbruksdominerade avrinningsområden, så kallade Jova-områden, och fältförsök. I Sverige används modeller som beskriver processerna i mark, vatten och växter och som kalibreras med data från försök. Med data om olika odlingssystem, jordar och klimat beräknas utlakningskoefficienter som sen används för att beräkna utlakningen från all åkermark i Sverige. I Sverige testar vi modellen på små avrinningsområden i jordbrukslandskapet, så kallade typområden på jordbruksmark, istället för att använda dem som dataunderlag till modellerna som i Norge.

Kan vi ha nytta av den norska modellen i Sverige?

– Vi kan lära av hur Norge har tagit fram modellerna och skulle kunna testa motsvarande metoder under svenska förhållanden. Däremot kan vi inte använda dem som de är, eftersom de bygger på norska mätdata. Norge har i de flesta områden betydligt större läckage av fosfor än i Sverige eftersom nederbörden och därmed avrinningen är så stor. Jordarna är också ofta mer känsliga för erosion och fältens lutning kan vara stor i jämförelse med i Sverige.

Något särskilt med modellerna som du tycker kan vara intressant att lyfta till läsare av Greppa Näringens nyhetsbrev?

– Modeller hjälper oss att förstå verkligheten. Utlakningskalkylen i Greppa Näringens rådgivningsverktyg Vera är en förenklad version av den svenska utlakningsmodellen och visar hur kväveutlakningen varierar beroende på gröda, gödsling och jordbearbetning men också på fältets jordart och klimat. På motsvarande sätt fungerar verktyget Odlingsperspektiv där ICBM-modellen används som underlag för att bedöma hur markens kolbalans påverkas av olika odlingssystem. Däremot blir modellerna inte bättre än de data de bygger på och med ett förändrat klimat behöver fältförsök och mätningar också följa upp nya grödor och odlingsstrategier, avslutar Katarina Kyllmar.