Hur gick det egentligen till när skogsbruket aktivt började arbeta med naturvårdsåtgärder? Den kanske främsta drivkraften bakom denna dramatiska utveckling var ”rödlistorna” som visade på hur skogslevande arter hotades av dåtidens skogsbruk. Detta visar Per Simonssons avhandling vid SLU. Konsekvensen av denna utveckling blev både att naturhänsyn integrerades i det dagliga skogsbruket och att områden skyddades frivilligt av markägare. Resultatet börjar synas i skogen med fler grova och döda träd i ungskogen och stora arealer frivilligt skyddade skogar.

I en doktorsavhandling vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå visar Per Simonsson att det sedan 1990-talet skett en mycket snabb utveckling av olika naturvårdsåtgärder i den svenska skogen. Genom att gå igenom ett stort antal artiklar i olika tidskrifter har han kunnat identifiera viktiga drivkrafter bakom denna utveckling. Han har också studerat resultatet ute i skogen baserat på data från Riksskogstaxeringen.

Från att tidigare inte ha varit en viktig fråga blev skogsbruket en av de mest diskuterade miljöfrågorna på 1970-talet då allmänheten ifrågasatte bland annat flygbesprutningar mot lövsly och de stora hyggena som togs upp. Skogsbruket införde därför redan i mitten på 70-talet en viss estetisk naturhänsyn genom av att lämna enstaka träd på hyggena för att mildra kritiken mot “stora fula hyggen”. I slutet på 70-talet kom forskare med rapporter om att vissa växter och djur kraftigt missgynnades av skogsbruket och man började upprätta så kallade “rödlistor” för arter som missgynnades av skogsbrukets metoder. Dessa “rödlistor” har varit ett mycket viktigt verktyg för att kritisera skogsbruket med krav på ökad naturhänsyn vid avverkning men också krav på mer skyddad skog. Rödlistorna blev därmed en stark drivkraft för utvecklingen av naturvårdsarbetet i skogen. Insikten om att många arter krävde hänsyn och rädslan för politiska restriktioner fick skogsbruket att ta fram egna instruktioner och utbilda personal i generell naturhänsyn i slutet på 80-talet.

Miljörörelsen ansåg att de förändringar som skedde inom skogsbruket på 80-talet var för små och sökte stöd hos utländska köpare av skogsprodukter för ökat hänsynstagande. Detta tillsammans med breda utbildningskampanjer och en ny skogsvårdslag 1994 innebar ett genombrott för att ta naturhänsyn vid avverkning. Det ökade kravet på “miljövänligt skogsbruk” från utländska köpare innebar att internationella certifieringssystem utvecklades runt millenniumskiftet och i dessa preciserades krav på olika typer av naturhänsyn vid avverkning men också på att markägarna frivilligt ska skydda minst 5% av sin skog genom s k “frivilliga avsättningar”.

Per Simonsson visar i sin avhandling att naturhänsyn i form av död ved och levande träd på hyggen och i ungskogar har ökat kraftigt sedan 1990-talet och fram till idag. Döda träd, både stående och liggande, är mycket viktiga för många rödlistade arter och mängden död ved ökade med 70% mellan 1997 och 2007.

Per har också studerat omfattningen och kvaliteten på skogsbolagens frivilliga avsättningar i norra Sverige och jämför dessa med lagligt skyddade naturreservat och vanlig produktionsskog. Denna studie visar att det finns inte mindre än 35 000 skogsområden som är frivilligt skyddade i norra Sverige och att dessa är ett viktigt komplement till befintliga reservat. Naturreservaten finns framför allt utmed fjällkedjan och består till stor del av lågproduktiva skogar med hög ålder. De har mer död ved och grova träd än de frivilliga avsättningarna. De frivilliga avsättningarna är mer jämt fördelade mellan inland och kust och är betydligt mer virkesrika och är mer produktiva än naturreservaten. De frivilliga avsättningarna innehåller också betydligt mer asp och sälg än naturreservaten. Både de frivilliga avsättningarna och reservaten utgörs till stor del av granskogar medan produktionsskogarna till största delen är tallskogar.