Politikens krav på biobränsle har flyttat klimatrycket från under mark till åkermark. Upp till 40 miljoner hektar används redan, och mer väntar. Slutsatsen är att fossil olja i praktiken kan vara ett mindre skadligt alternativ.

Politiskt styrda inblandningskrav har byggt upp en global marknad där grödor konkurrerar med både livsmedel och natur, och resultatet är att världen idag använder omkring 40 miljoner hektar jordbruksmark till biobränsleproduktion, upp från cirka 3 miljoner år 2000, med en möjlig ökning till 53 miljoner hektar till 2030 enligt gällande lagstiftning; utvecklingen drivs inte av marknaden utan av beslut i bland annat EU genom RED III-direktivet, samt i Indonesien där inblandningen av palmolja i diesel snabbt ökar mot B50, vilket samtidigt har gjort att andelen vegetabilisk olja som går till bränsle har stigit från under 1 procent till cirka 18 procent globalt, och trots att biobränsle lyfts fram som en klimatlösning pekar forskning på att indirekta markanvändningsförändringar – som avskogning, torrläggning av torvmarker och expansion av sojaodling – ofta ger större koldioxidutsläpp än vad bränslet sparar, samtidigt som energiverkningsgraden är mycket låg jämfört med exempelvis solenergi där samma markyta kan ge upp till 50 gånger mer transportnytta, vilket aktualiserar frågan om varför odlingsbar mark används till en ineffektiv energiform i stället för att bevaras som kolsänka och biodiversitetsresurs; för lantbruket innebär utvecklingen dessutom en fortsatt stark koppling mellan olje- och livsmedelspriser när samma råvaror konkurrerar på två marknader, och därmed blir slutsatsen att vi i praktiken riskerar att ha ersatt ett klimatproblem med ett större – och att fortsatt användning av fossil olja, i väntan på effektivare lösningar som elektrifiering, i vissa fall kan vara det minst skadliga alternativet.