En ny studie har i detalj analyserat hur EU-stödet till lantbrukare fördelas. Resultaten visar att utbetalningarna oftast går till redan rika lantbrukare som dessutom genererar både störst växthusgasutsläpp och skada för den biologiska mångfalden. Pengarna går alltså i huvudsak till dem som orsakar den största miljöskadan och behöver bidragen minst.
EU:s gemensamma jordbruks- och landsbygdspolitik, även kallad CAP, Common Agricultural Policy, är EU:s största utgiftspost med en årlig budget på 54 miljarder euro. Det övergripande syftet idag är att utveckla politiken i linje med FN:s hållbarhetsmål, förverkligat genom exempelvis stöd till jordbrukarnas inkomster, en hållbar matproduktion, en levande landsbygd, biologisk mångfald och klimatanpassning.

Det är redan känt att endast 20 procent av EU:s jordbrukare får 80 procent av stödet, men i vilken utsträckning fördelningen överensstämmer med målen för jordbrukspolitiken har länge varit höjt i dunkelt till följd av bristande transparens och snårigt rapporteringssystem.

För att ta reda på om, och i vilken utsträckning, utbetalningarna faktiskt stödjer de politiska målen skapade några lundaforskare en databas som mappar geografisk tillhörighet med utbetalningarnas syfte och mål.

Utbetalningarna analyserades utifrån CAP:s nio mål samt FN:s hållbarhetsmål. Vidare analyserades fördelningen av stödet utifrån tre dimensioner på regional nivå: jordbrukarnas samlade inkomster, utsläpp av växthusgaser och bevarande av biodiversitet. Varenda enskild utbetalning under 2015 har analyserats.

– Vår analys visar att minst 24 miljarder euro betalas ut som inkomststöd till redan rika bönder i redan rika regioner, medan fattigare områden där de flesta av EU:s lantbrukare bor får allra minst, säger Kimberly Nicholas, forskare vid Lunds universitets centrum för studier av uthållig samhällsutveckling, Lucsus, och den som lett studien.

Forskarna menar alltså att dagens politik snarare förstärker inkomstskillnaderna mellan rika och fattiga jordbrukare, snarare än att minska dem, samt att stöd ämnat för landsbygden tenderar att hamnar i urbana områden som London och Madrid.

Lösningen är dock inte att slussa över alla pengar till fattigare områden, enligt forskarna. En betydligt större andel av medlen bör öronmärkas till hållbarhetsarbete, anser de.

– Pengarna behöver omfördelas så att en betydligt större andel går till att stödja olika typer av mål, i synnerhet klimat- och miljöåtgärder. Annars kan vi inte nå de uppsatta målen, säger medförfattare Mark Brady, ekonom och utredare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och Lunds universitet.

Just nu håller CAP på att omförhandlas för nästkommande programperiod på sju år, så rapporten kommer lägligt enligt forskarna som hoppas på att stödet framöver kommer att styras upp för att i större utsträckning bidra till CAP:s moderna mål och FN:s globala mål för hållbar utveckling.

Hur ser forskarna på Sveriges lantbruk?

– De generella slutsatserna gäller för Sverige också, men vi går inte in på enskilda länder i artikeln. Exempelvis hör slättbygden till de rikare och mer miljöbelastande områden, medan jordbruk i skogsbygd i hög grad bidrar till biologisk mångfald i form av naturbetesmark och som har relativa låga inkomster, säger Mark Brady.

“Billions in Misspent EU Agricultural Subsidies Could Support the Sustainable Development Goals.”

Authors: Murray W. Scown, Mark V. Brady, and Kimberly A. Nicholas.