Ett förbud mot växtskyddsmedel i känsliga grundvattenområden riskerar att ge politiker en falsk känsla av att problemet är löst. Det menar den danska professorn Nina Cedergreen, som efterlyser ett betydligt bredare fokus på andra kemikalier, däribland PFAS, biocider och ämnen från vardagsprodukter.

Samtidigt beskriver andra forskare ett sprutförbud som en nödvändig försiktighetsåtgärd. I Sverige finns redan ett regelverk som begränsar användningen av växtskyddsmedel inom vattenskyddsområden, men något generellt nationellt förbud motsvarande det som nu diskuteras i Danmark finns inte. Bakgrunden är att Sverige värnat om vatten under lång tid och inte på långa vägar har de bekymmer som i dag framkommer i Danmark. Dock kommer begränsningar vad gäller växtskyddsmedel även i Sverige, sådant som redan tagit beslut om i Danmark, bland annat vad gäller PFAS-ämnen.

Ny fart
Den danska debatten om bekämpningsmedel i grundvattenområden har tagit ny fart efter att professor Nina Cedergreen, Institutet för växt- och miljövetenskap vid Köpenhamns universitet, återigen ifrågasatt om ett generellt sprutförbud är den mest effektiva åtgärden för att skydda dricksvattnet. Hon menar att politiken riskerar att fokusera alltför ensidigt på pesticider samtidigt som andra betydande källor till kemikalieutsläpp förbises, exempelvis PFAS, impregneringsmedel, algbekämpningsmedel, färger, bildäck och andra konsumentprodukter. Cedergreen framhåller att dagens växtskyddsmedel är bland de mest omfattande testade kemikalierna på marknaden och att myndigheterna kontinuerligt skärper reglerna när ny kunskap tillkommer. Samtidigt betonar hon att användningen av pesticider bör minska över tid genom biologiska lösningar och mer robusta odlingssystem.
– Jag är rädd att när politikerna har satt en bock i rutan för sprutförbudet så vänder de ryggen till och gör inget mer, säger Nina Cedergreen, professor vid Köpenhamns universitet.

Minska överallt det går
En annan forskare, Lisbeth E. Knudsen, professor i toxikologi vid Köpenhamns universitet, delar bilden av att det finns många olika föroreningskällor men anser ändå att ett sprutförbud i grundvattenbildande områden är en viktig och nödvändig åtgärd. Hon pekar på att gränsvärden för kemikalier historiskt oftast har sänkts i takt med att ny forskning tillkommit och att samhället bör minska exponeringen där det är möjligt.
– Det går inte att säga att pesticider bara utgör en liten del av föroreningen och därför inte göra något åt dem. Man måste åtgärda det man känner till och därefter arbeta vidare med de andra källorna, säger Lisbeth E. Knudsen, professor i toxikologi.
Även Hans Sanderson, professor vid Aarhus universitet, ser behov av att minska användningen av växtskyddsmedel generellt men efterlyser samtidigt en mer riskbaserad reglering där olika ämnen bedöms utifrån sina faktiska egenskaper och risker.
– Vi ska skydda både vårt dricksvatten och naturen mot kemikalier, däribland pesticider, säger Hans Sanderson, professor i miljövetenskap.

Sverige ligger före
I Sverige regleras användningen av kemiska växtskyddsmedel redan inom vattenskyddsområden genom miljöbalken, lokala skyddsföreskrifter och Naturvårdsverkets föreskrifter. Inom många vattenskyddsområden krävs särskilt tillstånd för yrkesmässig användning av växtskyddsmedel, medan kommuner och länsstyrelser efter 2018 i större utsträckning utformar lokala regler utifrån riskerna i det enskilda området. Havs- och vattenmyndigheten betonar att syftet är att förebygga att bekämpningsmedel når råvattnet och att skyddet anpassas efter lokala förhållanden. Även Sveriges geologiska undersökning (SGU) framhåller att vattenskyddsområden är ett av de viktigaste verktygen för att säkra framtidens dricksvatten. Samtidigt pågår, liksom i Danmark, ett växande arbete kring PFAS och andra svårnedbrytbara kemikalier, där svenska myndigheter pekar på att föroreningskällorna är många och att åtgärder krävs inom flera sektorer för att långsiktigt skydda grundvattnet.